Arkiv
Mental träning

  • 25 augusti 2014

    Tro på dig själv!

    Inga kommentarer

    Det finns så mycket saker vi säger, men som vi inte alltid har klart för oss varför vi säger. ”Tro på dig själv” anser jag vara ett sådant. Om vi inte vet vad det faktiskt betyder att tro på sig själv så är det svårt att ta till sig detta budskap.

    Att säga till någon att den ska tro på sig själv är snällt och peppande, men kan även verka luddigt och svårköpt. Kanske för att det är svårt att se vad det innebär att tro på sig själv. Jag skulle säga att uttrycket innebär ”Se dig själv göra det” och ”det” kan i det här fallet vara precis vad du vill. Vinna guld, gå ner 10 kg i vikt, skapa en ny rutin, börja träna, sluta röka. Oavsett vad ditt ”det” är så behöver du se dig själv genomföra handlingen innan du sätter igång – det skapar nämligen förutsättningar för din kropp, hjärna och omgivning att hantera din tro på dig själv = ditt beslut.

    Innan du för din inre syn klarar av att se dig genomföra det du vill så kommer det vara otroligt svårt att lyckas. Vi behöver mobilisera kropp och hjärna för att få dem att arbeta för oss och inte emot oss och ett bra sätt att göra detta är just visualisering. Så länge du ”bara” vill något, men egentligen inte tror på att just DU kan genomföra det så kommer det att kännas väldigt tungt, svårt och förmodligen kommer du inte hela vägen fram till målet. Om du däremot kan se dig själv korsa mållinjen först, komma i de mindre jeansen eller sätta din fot på gymmet. Om du kan se dig själv utan cigaretter eller med guldet runt halsen. Om du kan se det och känna det, så kommer du också att kunna genomföra det.

    Sen finns det en till viktig aspekt: Omgivningen. För på vägen till seger är det skönt med andra runt omkring som peppar oss. Något som nyligen hände i min umgängeskrets är ett gott exempel på detta. Det är lätt att på söndag morgon återigen upprepa orden ”jag ska aldrig mer dricka”, för att nästa fredag och lördag vara där igen. Detta är mer regel än undantag och hur många tror egentligen på någon som säger ”jag ska aldrig mer dricka”? För några månader sedan sade en av mina vänner att hen numer inte skulle dricka alkohol. Skillnaden var att hen, efter många år av ”jag ska aldrig mer dricka-söndagar”, nu faktiskt kunde se sig själv genomföra detta. Se sig själv utan alkohol, se sig själv nykter i situationer där alkohol alltid förut fanns med i bilden. Att lita på hens beslut var inte svårt, ej heller att respektera det till fullo.

    Så nästa gång du vill något, nästa gång du slänger ur dig ett ”skulle vara schysst om en kunde…” – visualisera då dig själv göra just det. OM du lyckas se dig själv genomföra just detta, vad blev då känslan? Kändes det svårt och hopplöst? Kändes det häftigt och spännande? Känns det roligt och engagerande? Känn efter, för känns det mer plus än minus så har du en bra start. Känns det som att du redan är där, då är saken klar. Berätta sedan för dig själv och så många som möjligt vad du just har bestämt dig för. När du berättar för andra cementerar du beslutet i dig själv och arbetet blir så mycket lättare när du har support i din närhet.

    Om du verkligen vill uppnå något i ditt liv, se då till att din inre syn är snäll emot dig = att du tror på dig själv – då behöver du knappt ens kämpa, då är det bara att segla mot seger.

  • 08 juli 2014

    SM-guld

    Inga kommentarer

    Jag har ännu inte riktigt landat efter helgens SM-bravader i Borås. SM-veckan avslutades i söndags och då bjöd bland annat Sveriges truppgymnastelit på en härlig show i Boråshallen. Däribland fantastiska VGGF (Västerås/Gefle) som jag har haft förmånen att jobba mentalt med sedan i januari. Under detta halvår har gymnasterna utvecklats något enormt. Inte bara voltmässigt utan framförallt så har ett lugn och en trygghet lagt sig över truppen. De ser varandra, de hjälper varandra och de har lyckats med att få en slående samstämmighet i friståendet – trots att det är två olika lag som slagits ihop och de har endast tränat tillsammans en gång i veckan .

    Att sitta på läktaren och se deras prestationer är obeskrivligt. Trycket från VGGFs hejarklack var enormt, vilken kärlek som levereras till våra kära gymnaster och vise versa. På golvet är det kamp och fight, men samtidigt är där en enda stor familj där alla respekterar och bryr sig om varandra. Svårslaget. Jag kan verkligen förstå varför människor älskar truppgymnastik mer än nåt annat.

    Jag fick samtidigt möjlighet att avverka några fler minuter på mina ”15 minutes of fame”. SVT1 sände direkt ifrån Boråshallen och jag fick äran att stå i Kiss&Cry-corner och invänta poängen. Den enorma stoltheten när poängen levereras, glädjen i hur mycket laget har höjt sig sedan Svenska Cupen i maj. På knappt två månader har en stor utveckling skett och framförallt i friståendet synliggörs detta, samstämmigheten lyser igenom. För att inte tala om Emils trippel på tumbling som till och med chockade kommentatorerna. Vilken underbar avslutning på VGGFs tävling.

    Att ha kunnat bidra med lugn, glädje, energi och goda råd till detta härliga gäng betyder så otroligt mycket. Jag lär känna dem alla mer än de anar. Jag ser, jag skriver ner, jag vänder och vrider, jag testar övningar, jag pushar, jag noterar, jag läser av och till slut har jag målat en tavla av var och en av dem. En tavla som sedan kan utvecklas och skruvas till, kan stärkas upp och finslipas. Allt för att skapa en högpresterande välmående individ.

    Att nu behöva lämna detta lag känns tungt, det är baksidan med den mentala träningen. Som MT behöver jag hålla mig bakom, i periferin, hoppa in där det behövs, hjälpa till, stötta, se, älska dem alla för de underbara människor de är – för älskar jag dem inte så kan jag inte göra ett bra jobb. Sen är tävlingen slut, laget löses upp, det är över för denna gång.  Jag hänger kvar här en stund, låter mig själv glädjas och sörja färdigt. För att sedan finna nya projekt, med nya underbara människor och ett nytt mål, en ny klättring, ett nytt guld.

    VGGF – ni är fantastiska. Ni tog SM-guld. Ni vann vänner för livet. Ni är värda allt gott. Tack för att ni släppte in mig i ert underbara gäng. Jag glömmer er aldrig.

    Jag har bara ett sista tillägg:

    Always in life
    no matter what you’re aiming for
    no matter how hard it seems
    promise me one thing
    Go for GOLD!

  • 18 juni 2014

    Går du på repeat?

    Inga kommentarer

    Brukar du lyssna på dig själv? Det är svårt, för vi är så vana, orden bara passerar och samma sak sägs ofta gång efter annan. Det är inget vi reflekterar över. Inte heller när vi pratar med någon som vi känner väl reagerar och reflekterar vi särskilt ofta. De säger det vi förväntar oss att de ska säga. Och säger det något annat så lyckas vi oftast tolka in det i mallen för vad som borde ha sagts.

    Men då och då kan det vara nyttigt att stanna upp och lyssna. Framförallt om vi känner att vi har något som stoppar oss i vår vardag. För det som stoppar oss är ofta orden som vi repeterat så många gånger.

    Om du inte tycker om att göra något, säg att du inte tycker om att hålla föredrag och presentationer, då är det ofta det du säger till dig själv varje gång som detta kommer på tal. När du själv behöver göra det, när andra gör det, när någon pratar om det. Varje gång så halkar orden ur dig ”Usch, jag hatar att hålla presentationer!” eller ”Hålla föredrag är det värsta jag vet”. Det betyder att varje gång detta på olika sätt kommer på tal så skapar du en negativ känsla i dig själv. Vem vill ställa sig på en scen om den tretusentvå gånger tidigare har hört att det här är det värsta som finns. Här strejkar givetvis kroppen (eftersom det är våra cellminnen som minns obehaget när du säger dessa ord) och reagerar med att svettas, stamma, få yrsel och du upplever att du gör bort dig – och vips har du cementerat känslan ytterligare: ”Jag ÄR verkligen usel på att hålla föredrag!”

    Om du däremot vänder orden och gör det till något hoppfullt. ”Åh, vad jag skulle vilja lära mig att hålla föredrag!” eller ”Jag vågar inte idag, men det är klart att jag skulle vilja lära mig”. Försök att hela tiden använda uttryck som visar att det är spännande, roligt och som gör dig hoppfull istället för nedslagen så kommer du så sakteliga känna att kroppen byter fokus. När ni pratar om presentationer kanske kroppen istället reagerar med att bli nyfiken och nästan lite sugen på att testa.

    Du lurar ändå dig själv hela tiden, så varför inte lura dig att tro något positivt om dig själv istället för något som nedvärderar dig?

  • 18 maj 2014

    Om att lyfta varandra

    4 kommentarer

    Hur peppar vi varandra på bästa sätt?

    Genom en kommentar tillhörande mitt förra inlägg  så uppkom denna fråga. För visst är det svårt att veta hur vi ska peppa både oss själva och andra stundtals? Något som fungerade igår kanske inte alls fungerar idag och något som känns bra för en viss prestation kanske inte passar för en annan.

    Jag började fundera kring detta och fick fram att ordet ”pepp” egentligen är väldigt missvisande. Pepp för mig blir gärna glada tillrop, applåder, ett verbaliserat kom igen nu-korståg med intensiv framtoning. För visst är det så vi gör när vi står bredvid skidspåret och ser åkarna svischa förbi, när vi står i klacken och ser hur en forward närmar sig motståndarmålet. Och på håll passar denna typ av pepp utmärkt. Men hur gör vi i ett lag eller i en familj där alla står oss nära?

    Mycket av den mentala träningen handlar om att läsa av vad som pågår bortom orden. Mycket av det vi känner verbaliseras aldrig, men är nog så viktigt att ta fasta på. Däremot så fungerar människor så att ju närmare vi står en person desto mer tar vi för givet att den personen ska förstå om oss. Vi pratar ibland inte mer med våra närstående än vad vi gör med läktarklacken om hur vi känner, ändå förväntar vi oss mer förståelse från de nära och kära. Så för att pepp ska landa rätt behöver vi först och främst ställa frågor.

    Att ta reda på vad som finns inuti just idag eller just inför denna specifika prestation. För genom att få fatt i känslan kan vi också använda vårt pepp på bästa sätt. Men sen var det ju det här med ordet ”pepp” som kanske hellre ska bytas ut till stöd eller uppbackning när vi vill nå någon som står oss nära. Pepp kan för mig vara en blick som säger ”jag tror på dig”, en hand på ryggen som säger ”du är trygg, det här ordnar sig”, en tumme upp och ett stort leende som säger ”du är grym, det här tar du”, en mening av bekräftande ”det du gör nu är otroligt starkt, jag förstår om du känner dig nervös”, en kram som får pressen inifrån att lägga sig lite.

    Det finns så många olika sätt att nå varandra och peppa varandra och om du själv känner att ditt lag eller din familj inte alltid peppar dig på det sätt du vill, fundera då på om du har varit riktigt tydlig med vad du har för behov. Vi måste alla hjälpas åt för att stärka våra lag och våra familjer, vi behöver föra en ständig dialog för börjar vi ta saker för givna så blir det oftast mer fel än rätt.

    Och samtidigt, det är alltid bättre att peppa på något sätt än att vara rädd för att peppa alls. Det är klart att vi ska lyfta varandra, för lyfter du mig så lyfter jag dig och det är så mycket roligare och tryggare än att streta på egen hand.

  • 16 maj 2014

    Mästarnas mentala tränare

    3 kommentarer

    Den mentala tränaren i mig jublade mig igenom halva Mästarnas Mästare denna säsong. För direkt när Thomas Ravelli äntrade huset så blev det en skillnad i stämning. Lagandan fördjupades i takt med att hejarropen ökade. Helt plötsligt hade aktiviteterna gått ifrån blodigt allvar till lekfullt jäklar anamma. Självklart var det fortfarande en tävling. Men att se hur tävling och tävling inte behöver se ut på samma sätt var uppfriskande.

    Nu ska jag inte rita gloria över Ravelli och påstå att han alltid varit på det här viset. Han skrek på sin fotbollskollega så håret fladdrade och han har visat upp ett minst sagt hetsigt temperament på fotbollsmatcherna. Men när Tommy Söderberg och Ravelli satt och pratade under ett av programmen så frågade Thomas Tommy om inte han kunde känna segerns sötma när han tänker tillbaka på en stor seger. Men Tommy hävdade att så inte var fallet, han hade till och med tänkt ”Kom ihåg den här känslan nu!” när han väl stod där med bucklan. Men ändå, den försvann..

    Kanske är det detta som gör att mitt fokus ligger på att skapa en känsla av att nuet är viktigt. En känsla av engagemang och att det är lagets totala glädje under hela processen som är det viktiga. Inte enbart den lycka de känner när de vinner. För blir allt bara prestation och inget mer, så anser jag att mitt jobb inte är något värt. Vinna, det kan laget eller personen givetvis göra även om jag inte finns med i bilden. Men att känna gemenskap, ta sig igenom tuffa tider, skador, avhopp och inhopp – det är en annan sak. Att kunna ladda om när de förra fyra matcherna har gått åt skogen, att pussla ihop livet så att träningen tar plats men inte all plats, att känna efter och njuta – det är mycket svårare utan en MT. Och fångar du detta, är det samtidigt mycket lättare att vinna.

    Jag hävdar att Ravelli blev en indirekt mental tränare för laget. Vissa har invändningar som ”Han psykade dem!”, men jag tror inte att det handlar om psykning, jag tror att det handlade om en ren och skär vilja att göra laget gott istället för att göra sig själv gott. För Ravelli har förstått att det ena ger det andra.
    Andra hävdar att han inte hade tillräcklig vinnarinstinkt. Vad är då vinnarinstinkt? Behöver en alltid gå över lik för att vilja vinna? Behöver en bli tjurig och grinig när en förlorar, kasta saker i backen och inte vilja ta en intervju? Är det det enda sättet att känna kämparglöd? Jag tror inte det. Jag tror att om du tävlar individuellt och har förstått att du inte kan påverka andra än dig själv så tar det otroligt mycket mer energi att gå runt och vara tjurig och/eller lägga energi på att oroa sig om du ska vinna eller inte. Istället för att skapa ett lugn inom dig själv i som uppkommer i samma stund som du önskar andra lycka. Kroppen och hjärnan är ett team, är coachen (hjärnan) lugn så är laget (kroppen) lugnt.

    Och vad är en vinst? Jag har aldrig hört någon få så många goda ord sagda till sig som Ravelli fick under denna säsong ”givmild” ”alltid generös” ”som en pappa för oss” ”tar hand om oss” ”fick oss andra att skratta”. Jag tror att bucklan är fantastisk att vinna – för såklart har Ravelli en vinnarskalle kvar inom sig. Men den största vinsten tror jag är alla de andra deltagarnas, och många tv-tittares, hjärtan.

  • 08 maj 2014

    Inre & yttre motivation

    Inga kommentarer

    Inre och yttre motivation är två begrepp som det talas om inom motivationsforskningen. Den inre motivationen handlar om att själv vilja, ha ett brinnande intresse och ett eget driv till genomförande. Den yttre motivationen handlar om att göra för att vara andra till lags men utan att egentligen själv vilja, eller att tro sig behöva göra något, kanske till och med bli hotad till att göra något.

    Men motivation som motivation eller? Vad spelar det egentligen för roll om jag av egen fri vilja studerar till provet eller om jag studerar för att göra läraren eller mina föräldrar till lags – om jag ändå får samma antal rätt? När resultatet av den inre och den yttre motivationen blir detsamma, spelar det då någon roll? Är det inte slutresultatet som räknas?

    Det jag tar med mig ifrån skolans värld är att den inre motivationen inte räknas. Det var endast provresultatet som gilldes. Vägen dit? Totalt ointressant, för det är inte den som bedöms i slutbetyget.

    När jag gick på gymnasiet så hade jag vid ett tillfälle gjort ett mycket gediget arbete inom ett ämne som jag verkligen brann för. Detta arbete lade jag ner mycket tid på, jag efterforskade, jag ritade bilder, jag gjorde ett vackert kompendium och jag försummade annat som jag också tyckte var roligt för att få detta arbete perfekt. Jag lämnade stolt in arbetet och fick självklart mycket goda ord ifrån läraren som verkligen tyckte om det jag hade presterat. Efter några veckor skulle vi ha ett sista prov i kursen och det hade gått relativt bra hittills. Jag hade fått ett starkt VG på första provet och sen MVG med råge på min inlämning som jag hade gjort med själ och hjärta – med inre motivation. Jag skrev dock VG+ på det sista provet och när läraren tog in mig för att prata slutbetyg så sa hen att ”du har gjort ett magnifikt jobb med inlämningen, men som du förstår så kan jag inte ge dig mer än VG eftersom du inte riktigt kom upp i MVG på proven”. Jag hävdade att jag vid båda tillfällena hade legat väldigt nära MVG-gränsen och undrade om inte mitt engagemang i klassrummet samt mitt arbete kunde väga upp de futtiga poängen? Jag hade trots allt brunnit för detta ämne.

    Men svaret blev ett blankt nej.

    Min inre motivation som hade drivit mig att göra det fantastiska arbete som jag var så stolt över trasades sönder och jag gick därifrån med tårar i ögonen. Inte för att jag hade fått ett VG, utan för att jag verkligen hade brunnit för något,men lärare brydde sig föga om mitt engagemang. Det räckte för att blåsa ut den elden.

    Sedan dess har jag givetvis funnit andra områden i livet där jag känner en stark inre motivation men detta tillfälle har fått mig att undra mycket över hur jag kan locka fram den inre motivationen i ungdomar och vuxna som säkerligen gång på gång har varit med om att ett inre ljus släcks av någon annan.

    Ytterligare ett exempel på när den inre motivationen får sig en knäck är i alla människor som säger att de har svårt att säga nej. Varje gång som denna person säger ja till något så behöver den ”lura” kroppen att det är detta den vill.
    Den inre och den yttre motivationen kommer i konflikt:
    IM: ”Men vad gör du? Varför säger du Ja för, du har vare sig tid eller lust med detta!”
    YM: ”Äh, tyst med dig. Det här är faktiskt viktigt, och den här människan behöver mig och det går alltid att hitta lite tid och jag känner mig visst motiverad – jag VILL ju hjälpa!”
    IM: ”Hjälpa? När testade du att hjälpa dig själv sist? Var det när du tog huvudvärkstablett och kaffe för att du inte hade sovit tillräckligt på natten? Eller när du gick till läkaren för att du hade ont i magen och det visade sig vara magkatarr?”
    YM: ”Du ska då alltid vara på mig, låt mig vara!”
    IM: ”Om du skulle låta MIG bestämma lite oftare så skulle du må bättre och orka mer. Men du har glömt hur det känns va? Att känna riktig inre motivation, och inte bara den du inbillar dig att du känner!”

    Såhär kan jag tänka mig att rösterna mellan den Inre och den Yttre motivationen låter inuti alla ja-sägare som inte lyssnar på sig själva utan tror att de mår bra av att hjälpa andra först.

    Så mitt tips är: 
    Slå upp förra veckan i er kalender. Fatta pennan och skriv ett I respektive ett Y bakom varje aktivitet. Vad kom ur din Inre motivation och vad kom ur din Yttre motivation? Vad är det du gör för att du har ett brinnande intresse, en glöd som vägrar slockna och en vilja stark som stål. Och vad är det du gör för att du måste, för att vara andra till lags, för att du inte tror att du kan säga nej?

    Fundera sen på hur du kan vända dina Y:n så att de blir till I:n?

  • 27 april 2014

    21 – Blomstra gott folk

    6 kommentarer

    21 dagar har passerat av Företagarens bloggutmaning och 21 stycken inlägg har det blivit. Varje dag har bloggen uppdaterats och det bästa av allt är att jag har förnyat bloggens utseende, gjort den mycket mer läsarvänlig och väldigt mycket enklare och roligare att jobba i – vilket kommer att resultera i fler inlägg.

    Mina inlägg har varit varierande, men etikettmolnet talar sitt tydliga språk – mental träning, prestation, energi är ledord som jag cirkulerar kring. Och för väl är väl det, då jag vigt mitt liv åt att studera mental träning och verka för att ge barn, ungdomar och vuxna chansen att nå sin fulla potential.

    Många tror att mental träning och prestation är något pushande, något som pressar och forcerar. Det kan inte bli mer fel. Mental träning skapar utrymme i hjärnan så att kroppen kan få komma fram och göra det den är bra på utan hjärnans ständiga påhopp. Vi är själva våra värsta kritiker och vi människor verkar älska att trycka ner oss själva och minsann tala om att det vi gör inte är bra, inte är tillräckligt, kanske inte duger överhuvudtaget. Allt detta struntprat vill jag som mental tränare sudda bort. Vi är en vacker blomsterplantering och våra negativa och destruktiva tankar är som ogräs och mördarsniglar – de förpestar det som kunde vara så vackert.

    Jag brinner för att se människor blomstra. Jag vill se alla färger som finns i individen jag har framför mig. Jag vill höra glada och positiva ord. Jag vill se att lag stöttar varandra. Jag vill höra tränarnas peppande tillrop. Jag vill se segergesterna. Jag vill se svetten, drivet och glädjetårarna. Jag vill se guldmedaljen hängas om halsen och då, i den stunden, vill jag kunna känna att det här laget gör allt för varandra och hade de förlorat hade de fortfarande tagit hand om sig själva och varandra. För guldmedaljen är inget värd om vi måste ha den för att inte rasa samman på grund av vår obefintliga självkänsla.

    Och detta gäller alla, inte bara lag och enskilda idrottare, utan var och en av oss skulle behöva ha samma känsla inför det som de presterar. Vi är aldrig våra prestationer. Men prestationer är så sköna att lyckas med om vi samtidigt har vår självkänsla med oss. Så därför riktar jag mig till alla som vill prestera mer samtidigt som deras energinivå höjs och de mår bättre inombords.

    Go for gold mina vänner, ni är värda det!

  • 26 april 2014

    19 – Gas eller broms

    2 kommentarer

    Har du någon gång blivit sjuk i början av semestern?

    Visst är det frustrerande att börja semestern med en rejäl förkylning – ”Samma visa nu igen”. Men det kroppen har gjort är att den har hållit ut under hela tiden som du har tryckt foten på gaspedalen. Hela vägen in i mål, tills du istället lade foten på bromsen och saktade in. Då såg den sin chans att verkligen däcka dig rejält.

    Det du egentligen har gjort är en målbild med ett bestämt slut. De sista veckorna innan semestern är hektiska, men du vet också vad du behöver få klart innan du kan gå på ledighet – det ger dig en klar målbild. Och den har det viktigaste – en deadline. Ett bestämt avslut. Det kommer att gasas hit, men inte längre.

    Dessvärre gasar vi väldigt ofta i våra liv, nästintill hela tiden håller vi foten på gaspedalen. Ofta tillsammans med att vi ständigt tänker ”Jag måste sluta stressa”, ”Jag jobbar för mycket”, ”Jag är så trött”. Alla dessa kommandon har ett gemensamt – de lägger foten på bromsen. Men precis som med en häst som blir förvirrad när den känner att skänklarna driver på samtidigt som någon drar i tyglarna, på samma sätt blir vår kropp förvirrad över de dubbla kommandon som sänds ut från vår hjärna, ut i vår ryggmärg och in i varje cell. Är det på eller av? Är det on eller off? Är det gas eller broms?

    Kroppen är alltid villig att hjälpa oss. Den hjälper oss med det vi vill ha ifrån den – om vi på ett enkelt bildligt sätt berättar för kroppen vad det är vi vill åt. Om vi istället skickar dubbla budskap så kommer kroppen med allra strösta sannolikhet att bli frustrerad, trött, orkeslös och tillslut så brakar vi rakt in i den berömda väggen.

    En bra övning är att ta 5 minuter efter lunch där du sitter på en stol, blundar och bara andas. Ställ klockan på 6 minuter, men berätta för din kropp att du ska sitta i 5 minuter. De första gångerna kommer du säkerligen ”vakna upp” när alarmet ringer, men ju mer synkad kropp och hjärna blir, ju lugnare och mer balanserad du blir – desto närmare 5 minutersstrecket kommer du att ”vakna upp” av dig själv. Kroppen vet hur långt 5 minuter är, men den behöver fritt utrymme i hjärnan för att kunna känna in.

    Prova detta och se, hur nära 5 minuter kommer du?

  • 16 april 2014

    Den första övningen

    Inga kommentarer

    Den första övningen i mental träning är att förstå att mental träning inte är så ruskigt komplicerat.

    När jag berättar för människor att jag är mental tränare så brukar de säga nåt i stil med ”Oj, det låter svårt” eller ”Jahaaa, sånt där skulle jag aldrig kunna lära mig” eller ”ZzzZzzZzz”. Oavsett respons så är mental träning vare sig särskilt svårt eller tråkigt. Faktum är att du säkerligen utövar MT oftare än du tror!

    Jag har verkligen toppenmänniskor runt mig, människor som tar fram det allra bästa ur sig själva. Men jag är ingen extraordinär vänplockare som bara tar ut russinen ur kakan. Nejnej, jag har funnit vissa av mina vänner genom olika skeden i livet och vissa av dem har funnit mig. Att finna en vän är egentligen ganska enkelt, men att sen behålla vännen år ut och år in – det är sport. Det som tycks göra att många lätt kan behålla sina vänner är att man oftast fokuserar på det som är bra med personen – detta kan ställas i kontrast till många parrelationer där man istället notoriskt väljer att fokusera på det som är dåligt och sen inte förstår varför det går åt helvete (yep, been there, done that.. kanske blir mer om det i ett senare inlägg under kategorin ”Total failure”). Men för att återgå till de fantastiska vännerna så tänkte jag ge er några konkreta tips på hur mental träning speglas i var och varannan av de mina och hur det inte alls är svårt att få inspiration till bloggar/föreläsningar när man har dem runt sig.

    Igår ramlade det in ett klockrent exempel och jag varnade henne för att det här kommer upp på bloggen imorgon. Personen i fråga ska på måndag göra något som hon inte tycker är jätteroligt. Något som hon drar sig för med som hon ändå vet att hon behöver göra och som hon nånstans ändå vill göra. Hon ska helt enkelt ta sig ur sin trygghetszon. Detta är något som är kämpigt för alla människor och de som säger att de inte har något problem med det har förmodligen inte förstått att de aldrig har klivit ur den zonen. Vissa har också en större zon än andra och kan därför röra sig mer fritt – men det lik förbaskat jobbigt när det väl kommer till kritan och gränsen måste överskridas. Men DÅ, mitt i detta samtal så berättar min vän att hon är så stolt över sitt bungyjumphopp och att detta finns inspelat på film. Så på måndag ska hon sätta i filmen i DVDn, sen ska hon spola fram till själva uthoppet, där ska hon frysa bilden precis när hon har tagit klivet utanför kanten: ”Klarar jag att hoppa ut från 134 meters höjd så ska jag väl klara det här!”

    Och där mina vänner har ni en klockren mental träningsövning! Att det här skulle vara mental träning var inget som min vän tänkte på när hon skrev det. Men det är det. Utan tvekan!

    Hur många sådana här exempel kan ni finna när ni börjar fundera? I ditt eget liv och i andras. Personer som vågar utvecklas. Personer som gör det de tror på emot alla odds. Personer som står framför spegeln och peppar upp sig själva precis innan det där viktiga mötet. Personer som har sin favoritlåt på lut när de är ute och springer och precis när det känns som tyngst så sätter de igång låten och känner hur energi, som från ingenstans, sköljer över dem. Personer som ser det lilla i det stora.

    De finns överallt. De är dina vänner, släktingar, bekanta, arbetskamrater. Överallt finns det mental träning och överallt kan vi lära av varandra och med varandra. Vi behöver bara förstå att mental träning inte är så himla svårt som det låter.

    Ha en underbar dag och glöm inte att Go for Gold!