Arkiv
Bloggutmaningen

  • 27 april 2014

    21 – Blomstra gott folk

    6 kommentarer

    21 dagar har passerat av Företagarens bloggutmaning och 21 stycken inlägg har det blivit. Varje dag har bloggen uppdaterats och det bästa av allt är att jag har förnyat bloggens utseende, gjort den mycket mer läsarvänlig och väldigt mycket enklare och roligare att jobba i – vilket kommer att resultera i fler inlägg.

    Mina inlägg har varit varierande, men etikettmolnet talar sitt tydliga språk – mental träning, prestation, energi är ledord som jag cirkulerar kring. Och för väl är väl det, då jag vigt mitt liv åt att studera mental träning och verka för att ge barn, ungdomar och vuxna chansen att nå sin fulla potential.

    Många tror att mental träning och prestation är något pushande, något som pressar och forcerar. Det kan inte bli mer fel. Mental träning skapar utrymme i hjärnan så att kroppen kan få komma fram och göra det den är bra på utan hjärnans ständiga påhopp. Vi är själva våra värsta kritiker och vi människor verkar älska att trycka ner oss själva och minsann tala om att det vi gör inte är bra, inte är tillräckligt, kanske inte duger överhuvudtaget. Allt detta struntprat vill jag som mental tränare sudda bort. Vi är en vacker blomsterplantering och våra negativa och destruktiva tankar är som ogräs och mördarsniglar – de förpestar det som kunde vara så vackert.

    Jag brinner för att se människor blomstra. Jag vill se alla färger som finns i individen jag har framför mig. Jag vill höra glada och positiva ord. Jag vill se att lag stöttar varandra. Jag vill höra tränarnas peppande tillrop. Jag vill se segergesterna. Jag vill se svetten, drivet och glädjetårarna. Jag vill se guldmedaljen hängas om halsen och då, i den stunden, vill jag kunna känna att det här laget gör allt för varandra och hade de förlorat hade de fortfarande tagit hand om sig själva och varandra. För guldmedaljen är inget värd om vi måste ha den för att inte rasa samman på grund av vår obefintliga självkänsla.

    Och detta gäller alla, inte bara lag och enskilda idrottare, utan var och en av oss skulle behöva ha samma känsla inför det som de presterar. Vi är aldrig våra prestationer. Men prestationer är så sköna att lyckas med om vi samtidigt har vår självkänsla med oss. Så därför riktar jag mig till alla som vill prestera mer samtidigt som deras energinivå höjs och de mår bättre inombords.

    Go for gold mina vänner, ni är värda det!

  • 26 april 2014

    20 – Maskroskraft

    2 kommentarer

    Idag har jag varit speaker under Maskrosloppet, ett lopp för inbitna löpare, familjer och rullstolsburna och verkar både som familjefest samt för att lyfta ett viktigt ämne. Föreningen maskroskraft anordnar loppet och ni som känner till begreppet maskrosbarn börjar nu ana föreningens syfte. Att stödja och hjälpa barn och vuxna som lever/har levt i familjer där missbruk, våld eller andra missförhållanden har varit rådande. Ett otroligt viktigt syfte och när Hjärnvilja fick frågan att ställa upp som speaker så var det givetvis både en ära och en självklarhet att hjälpa till.

    Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
    Kanske syns vi i startfållan nästa år?

    Maskrosloppet 2014

    Maskrosloppet 2014

    Alla barn fick chokladmedalj

    Alla barn fick chokladmedalj – det lönar sig alltid att ha barnasinnet kvar! 🙂

  • 26 april 2014

    19 – Gas eller broms

    2 kommentarer

    Har du någon gång blivit sjuk i början av semestern?

    Visst är det frustrerande att börja semestern med en rejäl förkylning – ”Samma visa nu igen”. Men det kroppen har gjort är att den har hållit ut under hela tiden som du har tryckt foten på gaspedalen. Hela vägen in i mål, tills du istället lade foten på bromsen och saktade in. Då såg den sin chans att verkligen däcka dig rejält.

    Det du egentligen har gjort är en målbild med ett bestämt slut. De sista veckorna innan semestern är hektiska, men du vet också vad du behöver få klart innan du kan gå på ledighet – det ger dig en klar målbild. Och den har det viktigaste – en deadline. Ett bestämt avslut. Det kommer att gasas hit, men inte längre.

    Dessvärre gasar vi väldigt ofta i våra liv, nästintill hela tiden håller vi foten på gaspedalen. Ofta tillsammans med att vi ständigt tänker ”Jag måste sluta stressa”, ”Jag jobbar för mycket”, ”Jag är så trött”. Alla dessa kommandon har ett gemensamt – de lägger foten på bromsen. Men precis som med en häst som blir förvirrad när den känner att skänklarna driver på samtidigt som någon drar i tyglarna, på samma sätt blir vår kropp förvirrad över de dubbla kommandon som sänds ut från vår hjärna, ut i vår ryggmärg och in i varje cell. Är det på eller av? Är det on eller off? Är det gas eller broms?

    Kroppen är alltid villig att hjälpa oss. Den hjälper oss med det vi vill ha ifrån den – om vi på ett enkelt bildligt sätt berättar för kroppen vad det är vi vill åt. Om vi istället skickar dubbla budskap så kommer kroppen med allra strösta sannolikhet att bli frustrerad, trött, orkeslös och tillslut så brakar vi rakt in i den berömda väggen.

    En bra övning är att ta 5 minuter efter lunch där du sitter på en stol, blundar och bara andas. Ställ klockan på 6 minuter, men berätta för din kropp att du ska sitta i 5 minuter. De första gångerna kommer du säkerligen ”vakna upp” när alarmet ringer, men ju mer synkad kropp och hjärna blir, ju lugnare och mer balanserad du blir – desto närmare 5 minutersstrecket kommer du att ”vakna upp” av dig själv. Kroppen vet hur långt 5 minuter är, men den behöver fritt utrymme i hjärnan för att kunna känna in.

    Prova detta och se, hur nära 5 minuter kommer du?

  • 24 april 2014

    18 – Matematik

    8 kommentarer

    Prestera. Vi vet att vi behöver prestera mest hela tiden. Ändå är prestation ett laddat ord, på gränsen till fult.

    Första gången jag upplevde att det inte var bra att prestera maximalt var i skolan. Jag gillade matte och låg ofta långt fram i böckerna. Jag uppfattade matte som enkelt då. Jag kom på hur jag skulle göra med ett tal, sen var 30 tal efter det första snarlika så de gick i ett rasande tempo. Sen var det dags för nästa moment. Varje gång jag kom fram till läraren suckade denne och sa ”Du får inte gå vidare utan genomgång, här *räcker fram papper* gör dessa stenciler.” Så jag gjorde stenciler, på stenciler, efter stenciler. Till slut tog stencilerna slut och då fick jag istället höra ”Du får sluta för dagen.”

    Sparkandes smågrus med ryggsäcken nonchalant kastad över ena axeln gick jag med moloken min hemåt. Jag ville inte gå hem än, jag ville vara kvar i skolan och lära mig saker. Matematik var mitt favoritämne, men där och då, när jag stirrade ner i backen på väg hem så förändrades den känslan. Matte blev tråkigt, så tråkigt att jag på gymnasiet valde bort kursen Matematik C – just för att jag visste att matte, det kommer jag ändå inte fortsätta pyssla med.

    Jag säger inte att dessa incidenter styrde mitt yrkesval och att jag hade suttit här som civilingenjör om jag bara hade fått en annan stimulans. Men jag vet att något hände i mig när jag inte fick prestera utifrån min kunskap och lust. Jag tappade min lust och därmed även min kunskap.

    Men prestation kan även nu som vuxen förpassas in i skuggorna. En ska prestera, men en får inte prestera för mycket. Den kvinna som väljer att ha en karriär samtidigt som hon har barn blir ofta förpassad till dessa skuggor. En människa som väljer att viga sitt liv åt extremt mycket träning får höra ”kan det där verkligen vara bra?”. Kanske handlar det om avundsjuka, kanske om omsorg, kanske om jante. Oavsett verkar prestationer väcka känslor.

    För mig har prestation nästintill alltid varit något som fyller på min energi, medan understimulans har gjort mig energidränerad. Dock har jag märkt att det gäller enbart när jag styr min egen prestation. När människor idag blir dränerade på energi är det ofta för att de upplever att det förväntas en prestation från deras sida, men de vet inte exakt vad eller hur de ska gå tillväga för att uppnå den. De kan också ha upplevelsen av att deras prestationer ibland kan trampa andra på tårna och det vill vi naturligtvis vara försiktiga med. Samtidigt behöver vi prestera för att må bra. Den dagen vi har surfat bort tid på jobbet känns inte alls lika bra som den dagen då vi varit produktiva.

    För att prestationer ska generera energi behöver ett underlag skapas, där vi noggrant uttalar vad som ska presteras och när, så alla har möjlighet att ta kommando över sina egna prestationer. Kan vara hyfsat enkelt i en familj, men hur ska ett företag med många anställda göra? Jag tror att detta enbart kan ske om vi lär känna varandra och lär känna våra egna arbetsuppgifter/roller. Förr var rollerna ofta tydligare, idag ska gärna alla klara av att axla en säljarroll eller en gruppledarroll utan att vara varken säljare eller ledare. Detta genererar samma känsla som när läraren sa till 13-åriga Maria att hon får gå hem för här finns inget mer att göra. Det släcker lusten och vi tappar kontrollen och blir återhållsamma för det här var inte vad jag förväntade mig.

    Genom att lära känna varandra och våra uppgifter skapar vi inte bara djupare relationer och mer förtroende för varandra och oss själva. Vi skapar även en kunskapsbank som vi kan ösa ur när behov finnes. För vem visste att Anna var en rackare på att svetsa och att Pelle är en fena på att fixa fester?

    När vi presterar ur lust och kunskap genereras energi och engagemang, när vi får utvecklas och se förbättring skapas mer lust och kunskap. Vi kan få hjulet att snurra, men vi behöver hjälpas åt.

  • 23 april 2014

    17 – Våga vägra ge upp

    3 kommentarer

    Våga vägra ge uppJag är väldigt förtjust i frågor. Om jag inte får dem ställda genom andra människor så går jag gärna själv och funderar på frågor. Inte för att jag nödvändigtvis behöver finna svar till dem. Utan för att det känns som att om det finns frågor så finns det något att sträva efter, något som håller min hjärna igång. Jag tycker om att hålla igång både kropp och hjärna, och jag har märkt att dessa två ofta går hand i hand. Idag till exempel, när jag stod och stretchade med gruppen framför mig efter att jag lett ett spinningpass, så kom jag på svaret på en fråga som jag har gått och tuggat länge, länge.. Bara sådär dök det upp i mitt huvud och jag kände mig alldeles tillfredsställd inombords där jag stod och sträckte ut baksida lår.

    Härom dagen fick jag en fråga. Eller i ärlighetens namn så bad jag om en fråga. Och frågan jag fick var:

    ”Hur motiverar man sig till att fortsätta söka jobb om man aldrig ens får komma på intervju?”

    En mycket berättigad fråga och säkerligen något som många känner igen sig i. Hur finner du orken att inte ge upp trots att du får nej på nej på nej slängda i ansiktet?

    Själv hade jag inget bra svar sådär på rak arm, så för att ändå komma med ett svar tog jag hjälp av uppfinnaren Thomas Edison. Thomas, med sin otroliga CV innehållandes 1 328 patent (om inte wikipedia ljög mig rätt upp i ansiktet), var nog egentligen inte mer än människa han heller. Men det finns en skillnad mellan honom och många andra människor och det sammanfattar han själv så bra i följande citat:

    ”Many of life’s failures are people who did not realize how close they were to success when they gave up.”

    Vi vet aldrig när det kommer att vända, när vi får vårt ”Ja”, när vi bryter nollan i matchen. MEN, hur cheesy det än må låta så vet vi att den enda möjligheten för ATT det ska vända är att vi fortsätter framåt. Att lägga sig ner och ge upp kommer definitivt aldrig att leda oss framåt mot det vi strävar efter.

    Sen finns det bra och bättre sätt att ta sig framåt på, men det får bli ett annat inlägg..

  • 22 april 2014

    16 – Uppdatera mjukvaran

    4 kommentarer

    Något som jag ibland stöter på när jag hjälper idrottare mentalt är mentala blockeringar. Dessa blockeringar har en tendens att ställa till en hel del oreda för idrottsutövarna och kan med tiden bli rejäla trösklar att ta sig över.

    Ofta när vi vill att mentala blockeringar ska ”försvinna” så pressar vi oss ännu hårdare. Vår logiska hjärna tycker att det bara är larvigt att vi reagerar negativt så starkt att det blir en blockering. Vi pressar därför hårdare, försöker igen och till slut blir vi uppriktigt förbannade – men inget hjälper – blockeringen sitter som berget. Tyvärr medför detta mer skada än nytta och vi konfirmerar det beteende som vi från början ville få bort.

    Jag brukar likna en mental blockering vid en fobi. Det är inte särskilt logiskt att bli förstelnad av skräck när du ser en spindel eller få panikångest i en folkmassa, men kroppen reagerar och vårt logiska och rationella jag viker åt sidan. Krafterna som vi har inom oss, som vi inte alltid kan styra över, är otroligt starka så ni kan ju bara ana vad som händer när vi får dem på vår sida. Vi blir nära på oövervinneliga!

    Men när jag då ska ta mig an en mental blockering så börjar jag aldrig med att resonera logiskt med personen i fråga, för som sagt, det är inte den rationella delen av oss som är problemet. Istället har något programmerats in i våra celler. Ibland kan en skada ha orsakat programmeringen, ibland kan den ha skett i tidig ålder, ibland så vet vi helt enkelt inte varför den har uppstått. Som tur är så är inte det så viktigt. Det viktiga är att vi hanterar den härifrån och framåt.

    Hur pratar jag då med kroppen? Först och främst behöver jag se den här personen utöva sin sport och se när den mentala blockeringen slår till. Alla är vi olika och har olika förutsättningar, men utifrån dessa studier så börjar jag bena ner problematiken i munsbitar. Idrottaren behöver inte ens vara rädd för att utöva den del där blockeringen sätter in – det är kroppen som är rädd, reagerar och ”skvallrar” på så vis om sådant som inte idrottaren själv kan känna av och berätta för mig. Sen börjar ”pratstunden” genom att idrottaren får uppgifter som kan vara ologiska för denne själv, men som kroppen svarar på. Vissa saker får obehaget att minska och dessa tar jag fasta på och jobbar vidare med.

    Det handlar aldrig om att pressa eller pusha personen att göra något obehagligt, det handlar om att se vilken respons som genereras och arbeta utifrån den. Sakta men säkert förflyttar kroppen fokus. På dataspråk skulle vi kanske säga att den byter programmeringskod och att mjukvaran uppdateras. Genom detta skapas en tryggare individ med celler som förstår varandra. Symbios skapas mellan kropp och hjärna och när vi uppnår detta är vi som allra starkast.

  • 21 april 2014

    15 – 100 kg kogödsel

    1 kommentar

    Något som jag tycker mycket om är att ha långa och intressanta samtal med människor. Med främlingar eller med vänner spelar ingen roll – oavsett så hittar jag nya djup i människor ständigt och det berikar mig så otroligt mycket.

    Jag ska här passa på att skicka mitt djupaste tack och min fullaste vördnad till de människor som på olika sätt har så mycket tillit till mig att de öppnar sina hjärtan i tron att jag tar emot orden de vill förmedla. Detta är för mig en av de största gåvor man kan få och ett förtroende som jag förvaltar noga.

    Dessa samtal brukar oftast sluta med stor beundran ifrån min sida när det kommer till människors insikter och sätt att hantera de mest otroliga situationer. Människor är häftiga! Det finns så många olika sätt att lösa saker och ting på, vissa går fort, andra innebär att vända om helt, vissa innebär stora uppoffringar, andra innebär att du måste gå utanför din trygghetszon. Men hur du än tar dig dit du vill – eller ibland bort från en plats du inte vill vara på – så är det viktiga ATT du faktiskt gör något. Handling är A och O.

    Idag hade jag ett otroligt häftigt samtal med en viktig människa i mitt liv och under detta samtal började vi tala om hur livet kan ses som en pendel. Den slår från ena sidan till den andra. Vissa gånger blir det ont och vissa gånger gott. Efter lite diskussion så började vi svänga åt att livet som en pendel kändes för deterministiskt. Vi borde ha mer med saken att göra än så. Istället kan man se livet som en våg. En sån där gammaldags våg ni vet, där man lägger något på ena sidan och vikter på den andra för att se hur mycket saker väger. Dock är det inte alltid vi själva som bestämmer vad som läggs i vår våg. Ibland kan livet dumpa 100 kilo kogödsel rätt ner i din vänstra vågskål och skratta gott åt att det dessutom stänker över din nytvättade skjorta. Men precis här i denna sekund så gör vi alla ett val. Vi väljer om vi vill lägga oss ner och gråta eller helt enkelt peka finger åt grävskopschauffören och gneta vidare (OBS! Det är okej att gråta en stund också. Så länge det inte blir en alltför lång stund.)

    Här har vi vår chans att göra upp med otyg i vårt liv, för det händer oss alla från och till. Och när vi väl kavlar upp ärmarna så är vår bästa utväg att fullkomligen ösa vår högra vågskål full av saker som ligger så långt ifrån koskit som möjligt. Ju mer vi öser desto tyngre väger det goda och även om dyngan må ligga där och lukta illa en bra stund och inte alls kännas bekväm så kommer den förr eller senare att multna/regna bort/ebba ut ur vårt liv. Vi kan alltid, även om det är förjäkla svårt ibland, balansera upp våra liv så att det goda väger tyngre än det onda. Lättare sagt än gjort förstås. Men bara vetskapen om att man själv har möjligheten att förändra gör, i alla fall mig, starkare och ihärdigare.

    Och till alla fantastiska människor därute som just nu håller på att ösa positiv energi i er felbalanserade våg; om ni bara visste hur otroligt grymma och starka ni är!

  • 20 april 2014

    14 – Paketering

    1 kommentar

    Denna påsk har jag tänkt mycket på paketering. Jag tycker om att pyssla vid juletid och lägga vackra paket under granen. På påsken paketerar vi in godis i färgglada ägg. Till födelsedagar, dop, bröllop och studenten slår vi in våra gåvor i vackra papper med lockiga snören.

    Men det är fler gåvor vi behöver slå in. De gåvor som vi erbjuder i vårt företag. Oavsett det är tjänster eller produkter vi erbjuder så är det oroligt viktigt att vi paketerar dem på ett sätt som gör att kunderna både vill öppna paketet och gärna ha fler.

    I fredags fick jag hjälp av en kär vän att paketera mitt företagskoncept ännu mer än jag tidigare har gjort. Att då och då se över sitt presentpapper och sina lockiga snören är väldigt nyttigt, framförallt med någon annans ögon som hjälper till att se det som du själv är hemmablind för. Jag är inte helt klar med mina nya paket, de behöver fortfarande snyggas till lite – men att verkligen se över sin paketering är något som är så lätt att glömma. Vi fokuserar så gärna på innehållet, men om paketet inte är snyggt så vill ingen öppna det.

    Hur ser ditt paket ut?

  • 19 april 2014

    13 – Perfektion i påsktid

    4 kommentarer

    PåskPåskafton. På köksbordet står en vacker blombukett, en knubbig porslinshöna fylld med godis och ett glas vitt vin. För några timmar sedan satt mina föräldrar här mitt emot mig och min Johan. Vi spelade kort och åt påskbuffé innan vi promenerade ett varv runt sjön. Måsarna skriade och ankorna pysslade i vassen, dags att bygga bo. Snart simmar små ulliga dunbollar bakom andföräldrarna tills något otäckt får dem att snabbt söka skydd under de stora vingarna. Vitsippor och blåsippor prydde likt strössel på en glass björkbackarna och solen gnistrade i vattnet. Tacksam, lycklig och energipåfylld.

    Det är detta som stavas perfektion.

  • 18 april 2014

    12 – Ett ”Nej” är bättre än inget

    1 kommentar

    Varför tror vi så ofta att inget svar är bättre än ett ärligt svar? Det är ungefär som att tågkonduktören ser att du har en biljett som går till Ystad, men du sitter på ett tåg till Luleå. Om du själv inte är väldigt insatt i Sveriges geografi, eller om du råkar somna efter att kontrollanten har klippt din biljett, så är det en väldigt obehaglig överraskning som väntar när du vaknar. Hade det inte då varit bättre om konduktören sagt till direkt och släppt av dig redan i Gävle?

    Jag upplever att vi människor ofta klipper varandras biljetter, utan att berätta att detta är fel tåg. Kanske för att slippa ta konflikter, slippa såra, kanske av rädsla eller för att vi är lata – vad vet jag. Men vi berättar inte fakta. Istället försöker vi undvika samtalet, svarar inte i telefonen, skickar andra som kommer med vaga förklaringar till varför det inte kan bli som det först var tänkt.

    Inte nog med att jag inte får det jag förväntade mig så har min tid slösats, mina energier ödslats och min hjärna har fått hoppats och tro på något som sen bara rinner ut i sanden. Varför inte istället ge mig ett rakt svar, ett nej, ett ”jag är inte intresserad”, ett ”vi ser hellre att någon annan har detta ansvarsområde”, ett ”tack, men nej tack!” än att invagga mig i felaktig tro och försätta mig i ett ingenmansland, ett vakuum, där jag inte kan handla av egen kraft utan bara vänta. Invänta ett icke-svar som radar upp ännu fler frågetecken framför mig.

    Varför inte bara våga vara ärliga så sparar vi varandras tid, energi och drömmar. I alla fall så önskar jag att ni gör så emot mig. Visst får ni gärna säga ”Dessvärre är ni på fel tåg” istället för ”Du är på fel tåg, dumjävel”, men huvudsaken är att du säger det. Jag skulle uppskatta det oavsett.