Arkiv
Ämnen som berör

  • 07 april 2017

    Talangbegreppet

    Inga kommentarer

    Kommunikation är svårt, det vet nästan alla som någon gång har försökt göra sig förstådd och interagera med en annan människa. Tolkningar, egna erfarenheter, begrepps betydelse – det är så mycket som kan göra att det jag säger och det du hör är två skilda saker.

    Kommunikation anser jag är fantastiskt intressant och det ligger till grund för så mycket annat att jag då och då kommer rikta blicken emot detta ämne och göra små djupdykningar. Just idag har begrepps betydelse och syftet med de ord vi väljer slagit an en sträng i mig som ligger och vibrerar så jag tar tillfället i akt att författa några rader kring detta.

    Var och varannan dag möts jag av begreppet ”talang”. Inte sällan är det unga människor som blir kallade talanger och framtidslöften och dessa lyfts fram på särskilda sätt. Media använder ordet flitigt och ”vanligt folk” likaså som vill beskriva en särskild prestation. I media hittar vi inte bara ordet talang utan även supertalang, extremtalang, talang utöver det vanliga.

    Varför är då detta något att orda om? Personer som gör bra prestationer är väl talanger, eller?

    En problematik som vi sällan tar upp med själva ordet talang är att det är svårt att definiera vad vi faktiskt menar när vi säger det. Ordet osar mystik och ger en antydan om att det är något alldeles extra med denna person, att talang är något förutbestämt, att personen ”besitter en gåva”, har en förmåga utöver det vanliga. Talang – nåt vi föds med, något som ingen kan förklara, det bara finns där.

    Eftersom vi inte riktigt har klart för oss vad vi menar när vi säger talang, mer än att många anser att det är något slags medfödd förmåga, så luras vi lätt att tro att vi kan finna dessa ”talanger” redan i ung ålder. Mitt område är sportens värld så jag tar exempel därifrån, även om vi självklart letar talanger även på andra områden i samhället. När vi på träning ser en person som är snabb, stark, har enkelt att förstå spelet, lär sig snabbt etc. så är det lätt att tänka ”vilken talang”. Dessa personer blir sedan premierade, får kanske spela mer, får mer uppmärksamhet från tränaren och lär sig därav ännu fortare. Den kanske även får chans att lära ut till andra jämnåriga vilket gör att kunskaperna befästs ytterligare.

    Är detta så farligt då? Är någon en talang så är det väl så. Varför behöver detta problematiseras?

    DN hade förra året en artikel om snedfördelningen inom fotbollen där följande siffror väckte mitt intresse över hur vi tänker kring talanger:

    Totalt superettan + allsvenskan herrar (födelsedatum i procent)
    Kvartal 1: 32% (157 spelare)
    Kvartal 2: 30% (147 spelare)
    Kvartal 3: 23% (114 spelare)
    Kvartal 4: 16% (78 spelare)

    62% av de som kommer till Superettan och Allsvenskan i fotboll är födda första delen av året. Endast 16% är födda de tre sista månaderna. Är det alltså så att vi har större chans att ”vara en talang” om vi föds tidigt på året?

    Här har vi kommit ner till den brännande punkten – vad är egentligen en talang?

    Är det en talang att vara född i januari? ”Nej” svarar de allra flesta. Ändå blir vi gång på gång lurade att tro att barn som är födda 11 månader före en jämnårig är en talang. Det finns flera anledningar till att en person är duktigare än en annan, men för barn och ungdomar är en stor anledning när på året personen är född. Det kan också ha att göra med social, kognitiv och emotionell utveckling, det kan ha att göra med att jag har ett storasyskon som spelar den sport jag själv intresserar mig av och får hjälp genom att härma en äldre. Det kan ha att göra med att jag utövar två eller fler sporter parallellt vilket gör att jag snabbar på motorisk förmåga.

    Problemet är inte att barnen är olika i sina förmågor, det är klart att barn måste få vara det. Problemet är att selekteringen börjar för tidigt. Några oktober- till decemberbarn droppar av från sporten redan i 7-10 års ålder för de känner att de aldrig kommer ikapp sina kompisar (se bild ovan från ”Idrottens Himmel & Helvete”). Senare sållas några fler bort för att det enbart är ”talangerna” som får åka på vissa läger, blir uttagna till viktiga matcher, blir intagna på akademier eller gymnasium etc. Många har säkert hört att Marcus Hellner blev nobbad av fyra skidgymnasier innan han blev antagen i Gällivare.

    Var Marcus en talang? Kanske.

    Spelar det någon roll? Egentligen inte.

    Det vi vet är att han blev en av världens bästa skidåkare. Det vi också vet är att det inte var tack vare det system vi idag har inom sporten, utan trots det. Det var definitivt inte tack vare att hans tränare/skola kallade hans jämnåriga för talanger och i och med det inte gav Marcus samma chanser.

    Talangbegreppet grumlar vårt sinne och gör ofta människor en otjänst mer än det gynnar dem. Självklart ska vi stötta och peppa ambitiösa individer, självklart ska vi ge konkret feedback på bra prestationer. Men lika självklart är det att vi ska behålla så många barn och ungdomar inom idrotten så länge som möjligt och ta fram varje individs bästa. Jag tror att vi förmodligen gör det sistnämnda sämre om vi använder oss av begrepp som indikerar att en person har en speciell förmåga i tidig ålder. Det kanske inte missgynnar den personen, men det blir tyvärr oerhört enkelt att då bortse från andra individer som inte besitter samma förmågor. Barnen och ungdomarna har sin takt när det gäller fysisk, social och kognitiv utveckling – den sker i den takt som den ska. Vi vuxna behöver bejaka den takten och ge alla lika mycket stöd och möjlighet att bli sitt allra bästa jag.

    Så, hur märker vi då att vi har lyckats med detta?

    Ett exempel är att siffror inom stora sporter som presenteras om några år ser ut ungefär såhär:

    Totalt superettan + allsvenskan herrar (födelsedatum i procent)
    Kvartal 1: 24%
    Kvartal 2: 27%
    Kvartal 3: 23%
    Kvartal 4: 26%

     

  • 07 maj 2014

    Spelen som uppfostrar våra barn

    2 kommentarer

    Jag trillade över en fantastisk person idag via Facebooksidan
    Nallebjörnsaktivisterna och hans namn är Daniel.

    Daniel jobbar som speljournalist och på det sätt han använder sitt yrke för att göra denna värld lite bättre är definitivt värt att skriva många blogginlägg om. Daniel kommer åt en värld, ifrågasätter en värld, som många av oss ”vanliga vuxna” aldrig kommer i närheten av. Efter bara några få bilder som Daniel länkat i sin text så blev jag skärrad. Varför är världen så sjuk?

    Jag som förr har varit totalt emot de spel som inte går ut på annat än att smyga runt med sitt vapen och skjuta ihjäl folk – ju mer blod och inälvor som flyger desto bättre – fick just en rejäl spark i magen. Dessa spel gled ner till listan ”vembryrsigegenligen” och de spel Daniel visade bilder ifrån seglade upp till ”vadihelveteärdetfråganom”-listan. Jag tror visserligen inte att FPS-spel är så himla bra de heller. De visar ju inte direkt på en lugn och fredlig tillvaro för mänskligheten. Kanske uppstår en viss främlingsfientlighet genom dem? Kanske.. vad vet jag? Men samtidigt så är det högst otroligt att dessa ungdomar hugger tag i en AK5a och börja skjuta hej vilt efter en spelsession.

    En taskig kvinnosyn är dock mycket enklare att lägga sig till med, den kommer smygande, är mer subtil och därmed svårare att värja sig emot. Oavsett det handlar om att du är tjej eller kille så berättar dessa spel vad du förväntas vara och hur du förväntas agera i samhället. Vi får inte blunda för speltillverkarnas  enorma makt. De styr i mångt och mycket våra barns värderingar. Kanske styr de till och med våra värderingar, vad spelar du själv och varför?

    Jag menar inte att alla spel är skit, många spel är väldigt bra, spännande och lärorika, men vi kan inte ta för givet att just våra barn spelar dessa spel. Vi behöver syna spelvärlden med kritiska ögon och ifrågasätta det som är sjukt! Precis som vi gör på så många andra områden i samhället. Låt inte detta enorma område passera oss obemärkt.

    Men detta berättar Daniel själv så mycket bättre om än jag:

    Hej.

    Jag heter Daniel och jobbar som speljournalist.

    Jag får resa en del i jobbet. För att se spel och prata med människorna bakom spelen. Och jag har alltid en personlig agenda med mig.

    De senaste månaderna har jag frågat mannen bakom det här spelet
    ( http://ow.ly/wyaZu ) varför det ansågs relevant att förstora brösten hos den kvinnliga huvudpersonen, samt om huruvida jag hade fått klä min karaktär i stringkalsonger och se dennes snopp guppa upp och ner om karaktären hade varit en man.

    Jag har frågat mannen bakom det här spelet ( http://ow.ly/wyb4I ) varför en karaktär som såg ut så här för 15 år sedan ( http://ow.ly/wybaO ) ser ut så här i dag ( http://ow.ly/wybhS ).

    Jag har förmedlat till en av mina största idoler, mannen bakom spelet Killer 7, att jag sänkte mitt betyg av hans senaste spel eftersom det innehåller scener då jag som spelare ska vinna kvinnors kärlek (och fitta) genom att stirra på deras bröst och mellan deras ben medan de tittar bort, och slutligen ge dem en riktigt dyr present
    ( http://ow.ly/wybn9 ).

    Jag har frågat mannen bakom den japanska rollspelsserien Tales varför nästan alla spel i den genren fortfarande handlar om en ung, stark pojke som ska finna sig själv och sin plats i livet genom att ta hand om en nervös och blyg ännu yngre flicka.

    Och jag har vid världspremiären av detta spel ( http://ow.ly/wybzw ) frågat männen bakom spelet varför den enda kvinnliga karaktären bland tre manliga bär spets-bh under vad som liknar ett nattlinne samt har som superkraft att förföra övriga genom att hångla med dem.

    Föga förvånande har jag än så länge inte fått ett enda vettigt svar, bland allt nervöst svammel om ”våra grafiker gillar stora tuttar” och ”vi har kollat med fokusgrupper”. Men kommer att fortsätta att fråga. Varje enskild gång det känns relevant. För kanske kan jag åtminstone plantera små, blygsamma tankefrön hos några av dessa regissörer, producenter och artister, kanske kan jag få dem att snudda vid nya synvinklar, och tillsammans med likasinnade få dem att en dag lämna dessa normer bakom sig.

    Och anledningen till att jag skriver detta här och nu är a̶t̶t̶ ̶f̶å̶ ̶e̶n̶ ̶j̶ä̶v̶l̶a̶ ̶m̶a̶s̶s̶a̶ ̶l̶i̶k̶e̶s̶ följande:

    Det finns inte en enda yrkeskår och inte en enda sund livsåskådning som inte tillåter en att göra sitt bästa inom dessa områden. Att fastslå en schysstare, mer respektfull och inte minst roligare kvinnosyn än den vi dragits med sedan stenåldern, är något vi alla måste hjälpas åt med. Det spelar ingen roll vad vi arbetar med eller hur våra liv ser ut. Vi kan fixa detta, på varsin arbetsplats, i varsitt privatliv, alla dagar. I dag pyr eldar som aldrig förr. Det är på gång, överallt. Men vi måste se till att blåsa syre över de eldarna.

    Vart vi börjar?

    ÖVERALLT.

    Ingen kan göra allt.

    Men alla kan göra något.

  • 05 maj 2014

    När välviljan fallerar

    4 kommentarer

    Jag tänker ibland på ett scenario som gjorde mig mållös. Jag var på väg till Gotland med färjan och jag står och hänger vid ett staket som vetter mot nedre däck. Jag är trött, det är varmt och dagen har, fram tills dess, varit minst sagt turbulent. Jag sveper med blicken över människorna när jag plötsligt fastnar vid en mamma med barnvagn, barnet kan sitta upp själv men kan definitivt inte gå, låt mig gissa att det var kring 7-8 månader. Mamman håller i en gigantisk mjukglass och en sked varpå hon gång efter annan matar sin bebis med mjukglassen.

    Tiggande hundar vid matbord som lägger huvudet på sned och ser vädjande på en med sina rådjursögon ber jag vänligen men bestämt att gå och lägga sig. Det finns absolut inget sött med en hund som tigger. Det betyder bara att den någon gång har fått mat vid bordet och därmed lärt sig att det beteendet fungerar.

    I båda dessa fall är det någon slags känsla av välvilja som slår över i förvirring. Vad är det som får människor att tro att glass, godis, läsk etc. är bra för ett barn som inte ens kan gå själv? Som inte kan prata och förmedla att ”Jag skulle vilja ha mjukglass idag”? Vi vill göra allt för våra barn, vi älskar våra barn – därför kan det inte vara en ond handling som utförs utan det är en direktprojicering av att om jag själv tycker om något så gör även mitt barn det. Den tragiska sanningen är att väldigt många barn idag lider av alla möjliga allergier och koncentrationssvårigheter och att säga att inget av detta beror på knapphändig föda är att stoppa huvudet i sanden.

    Kroppen är en helhet som vi behöver ta hand om. Huvudet brukar vara mitt största fokus, men dagar som den då jag såg mamman mata sin bebis med mjukglass, så kan jag inte annat än känna att kroppen också är så otroligt viktig att ta vara på och ge näring som den kan arbeta med. Jag är ingen dietist, men jag kan aldrig tänka mig att det gynnar bebisen när vi tankar den full med socker och tillsatser. Det gynnar inte oss vuxna heller, men vi kan ju åtminstone ”skylla oss själva”.

    Innan vi visste att hundar kan bli väldigt sjuka av choklad så fick veterinärer in sjukdomsfall där vi människor helt enkelt hade matat i hunden lite för mycket av det goda. Men, varför väljer vi att mata hunden med choklad – oavsett den blir sjuk eller inte? Vad har den gjort för ont för att behöva bli introducerad till sådant som inte är naturligt för den och som inte gör annat än lägger sig på hullet? Vi älskar vår hund, så självklart tänker vi att vi är snälla emot den. För det här tycker ju jag så mycket om, så det är klart hunden ska få smaka. Men hunden behöver inte det. Hunden behöver kärlek, stimulans och bra hundmat. Hunden behöver någon som sätter gränser. En sådan gräns bör dras vid choklad och annat sött.

    Jag skulle säga att vår välvilja inte når det önskade resultatet. Den första snälla tanken kan i värsta fall skapa ett sockerberoende hos barnet, koncentrationssvårigheter, dåliga tänder, övervikt som kan vara svår att få bort eller så skapar det en ”hopplös hund som bara tigger”. Inget av detta vill vi skapa, så hur gör vi då? Ibland tror jag att vi helt enkelt får stoppa oss själva när den första instinktiva känslan av att göra gott uppkommer och ta kommando genom frågan ”Gör jag gott i stunden, eller gör jag gott på lång sikt?”

    Och detta gäller givetvis våra egna kroppar också, men det får bli ett annat inlägg.