Arkiv
välvilja

  • 16 maj 2014

    Mästarnas mentala tränare

    3 kommentarer

    Den mentala tränaren i mig jublade mig igenom halva Mästarnas Mästare denna säsong. För direkt när Thomas Ravelli äntrade huset så blev det en skillnad i stämning. Lagandan fördjupades i takt med att hejarropen ökade. Helt plötsligt hade aktiviteterna gått ifrån blodigt allvar till lekfullt jäklar anamma. Självklart var det fortfarande en tävling. Men att se hur tävling och tävling inte behöver se ut på samma sätt var uppfriskande.

    Nu ska jag inte rita gloria över Ravelli och påstå att han alltid varit på det här viset. Han skrek på sin fotbollskollega så håret fladdrade och han har visat upp ett minst sagt hetsigt temperament på fotbollsmatcherna. Men när Tommy Söderberg och Ravelli satt och pratade under ett av programmen så frågade Thomas Tommy om inte han kunde känna segerns sötma när han tänker tillbaka på en stor seger. Men Tommy hävdade att så inte var fallet, han hade till och med tänkt ”Kom ihåg den här känslan nu!” när han väl stod där med bucklan. Men ändå, den försvann..

    Kanske är det detta som gör att mitt fokus ligger på att skapa en känsla av att nuet är viktigt. En känsla av engagemang och att det är lagets totala glädje under hela processen som är det viktiga. Inte enbart den lycka de känner när de vinner. För blir allt bara prestation och inget mer, så anser jag att mitt jobb inte är något värt. Vinna, det kan laget eller personen givetvis göra även om jag inte finns med i bilden. Men att känna gemenskap, ta sig igenom tuffa tider, skador, avhopp och inhopp – det är en annan sak. Att kunna ladda om när de förra fyra matcherna har gått åt skogen, att pussla ihop livet så att träningen tar plats men inte all plats, att känna efter och njuta – det är mycket svårare utan en MT. Och fångar du detta, är det samtidigt mycket lättare att vinna.

    Jag hävdar att Ravelli blev en indirekt mental tränare för laget. Vissa har invändningar som ”Han psykade dem!”, men jag tror inte att det handlar om psykning, jag tror att det handlade om en ren och skär vilja att göra laget gott istället för att göra sig själv gott. För Ravelli har förstått att det ena ger det andra.
    Andra hävdar att han inte hade tillräcklig vinnarinstinkt. Vad är då vinnarinstinkt? Behöver en alltid gå över lik för att vilja vinna? Behöver en bli tjurig och grinig när en förlorar, kasta saker i backen och inte vilja ta en intervju? Är det det enda sättet att känna kämparglöd? Jag tror inte det. Jag tror att om du tävlar individuellt och har förstått att du inte kan påverka andra än dig själv så tar det otroligt mycket mer energi att gå runt och vara tjurig och/eller lägga energi på att oroa sig om du ska vinna eller inte. Istället för att skapa ett lugn inom dig själv i som uppkommer i samma stund som du önskar andra lycka. Kroppen och hjärnan är ett team, är coachen (hjärnan) lugn så är laget (kroppen) lugnt.

    Och vad är en vinst? Jag har aldrig hört någon få så många goda ord sagda till sig som Ravelli fick under denna säsong ”givmild” ”alltid generös” ”som en pappa för oss” ”tar hand om oss” ”fick oss andra att skratta”. Jag tror att bucklan är fantastisk att vinna – för såklart har Ravelli en vinnarskalle kvar inom sig. Men den största vinsten tror jag är alla de andra deltagarnas, och många tv-tittares, hjärtan.

  • 05 maj 2014

    När välviljan fallerar

    4 kommentarer

    Jag tänker ibland på ett scenario som gjorde mig mållös. Jag var på väg till Gotland med färjan och jag står och hänger vid ett staket som vetter mot nedre däck. Jag är trött, det är varmt och dagen har, fram tills dess, varit minst sagt turbulent. Jag sveper med blicken över människorna när jag plötsligt fastnar vid en mamma med barnvagn, barnet kan sitta upp själv men kan definitivt inte gå, låt mig gissa att det var kring 7-8 månader. Mamman håller i en gigantisk mjukglass och en sked varpå hon gång efter annan matar sin bebis med mjukglassen.

    Tiggande hundar vid matbord som lägger huvudet på sned och ser vädjande på en med sina rådjursögon ber jag vänligen men bestämt att gå och lägga sig. Det finns absolut inget sött med en hund som tigger. Det betyder bara att den någon gång har fått mat vid bordet och därmed lärt sig att det beteendet fungerar.

    I båda dessa fall är det någon slags känsla av välvilja som slår över i förvirring. Vad är det som får människor att tro att glass, godis, läsk etc. är bra för ett barn som inte ens kan gå själv? Som inte kan prata och förmedla att ”Jag skulle vilja ha mjukglass idag”? Vi vill göra allt för våra barn, vi älskar våra barn – därför kan det inte vara en ond handling som utförs utan det är en direktprojicering av att om jag själv tycker om något så gör även mitt barn det. Den tragiska sanningen är att väldigt många barn idag lider av alla möjliga allergier och koncentrationssvårigheter och att säga att inget av detta beror på knapphändig föda är att stoppa huvudet i sanden.

    Kroppen är en helhet som vi behöver ta hand om. Huvudet brukar vara mitt största fokus, men dagar som den då jag såg mamman mata sin bebis med mjukglass, så kan jag inte annat än känna att kroppen också är så otroligt viktig att ta vara på och ge näring som den kan arbeta med. Jag är ingen dietist, men jag kan aldrig tänka mig att det gynnar bebisen när vi tankar den full med socker och tillsatser. Det gynnar inte oss vuxna heller, men vi kan ju åtminstone ”skylla oss själva”.

    Innan vi visste att hundar kan bli väldigt sjuka av choklad så fick veterinärer in sjukdomsfall där vi människor helt enkelt hade matat i hunden lite för mycket av det goda. Men, varför väljer vi att mata hunden med choklad – oavsett den blir sjuk eller inte? Vad har den gjort för ont för att behöva bli introducerad till sådant som inte är naturligt för den och som inte gör annat än lägger sig på hullet? Vi älskar vår hund, så självklart tänker vi att vi är snälla emot den. För det här tycker ju jag så mycket om, så det är klart hunden ska få smaka. Men hunden behöver inte det. Hunden behöver kärlek, stimulans och bra hundmat. Hunden behöver någon som sätter gränser. En sådan gräns bör dras vid choklad och annat sött.

    Jag skulle säga att vår välvilja inte når det önskade resultatet. Den första snälla tanken kan i värsta fall skapa ett sockerberoende hos barnet, koncentrationssvårigheter, dåliga tänder, övervikt som kan vara svår att få bort eller så skapar det en ”hopplös hund som bara tigger”. Inget av detta vill vi skapa, så hur gör vi då? Ibland tror jag att vi helt enkelt får stoppa oss själva när den första instinktiva känslan av att göra gott uppkommer och ta kommando genom frågan ”Gör jag gott i stunden, eller gör jag gott på lång sikt?”

    Och detta gäller givetvis våra egna kroppar också, men det får bli ett annat inlägg.