Arkiv
välmående

  • 08 juli 2014

    SM-guld

    Inga kommentarer

    Jag har ännu inte riktigt landat efter helgens SM-bravader i Borås. SM-veckan avslutades i söndags och då bjöd bland annat Sveriges truppgymnastelit på en härlig show i Boråshallen. Däribland fantastiska VGGF (Västerås/Gefle) som jag har haft förmånen att jobba mentalt med sedan i januari. Under detta halvår har gymnasterna utvecklats något enormt. Inte bara voltmässigt utan framförallt så har ett lugn och en trygghet lagt sig över truppen. De ser varandra, de hjälper varandra och de har lyckats med att få en slående samstämmighet i friståendet – trots att det är två olika lag som slagits ihop och de har endast tränat tillsammans en gång i veckan .

    Att sitta på läktaren och se deras prestationer är obeskrivligt. Trycket från VGGFs hejarklack var enormt, vilken kärlek som levereras till våra kära gymnaster och vise versa. På golvet är det kamp och fight, men samtidigt är där en enda stor familj där alla respekterar och bryr sig om varandra. Svårslaget. Jag kan verkligen förstå varför människor älskar truppgymnastik mer än nåt annat.

    Jag fick samtidigt möjlighet att avverka några fler minuter på mina ”15 minutes of fame”. SVT1 sände direkt ifrån Boråshallen och jag fick äran att stå i Kiss&Cry-corner och invänta poängen. Den enorma stoltheten när poängen levereras, glädjen i hur mycket laget har höjt sig sedan Svenska Cupen i maj. På knappt två månader har en stor utveckling skett och framförallt i friståendet synliggörs detta, samstämmigheten lyser igenom. För att inte tala om Emils trippel på tumbling som till och med chockade kommentatorerna. Vilken underbar avslutning på VGGFs tävling.

    Att ha kunnat bidra med lugn, glädje, energi och goda råd till detta härliga gäng betyder så otroligt mycket. Jag lär känna dem alla mer än de anar. Jag ser, jag skriver ner, jag vänder och vrider, jag testar övningar, jag pushar, jag noterar, jag läser av och till slut har jag målat en tavla av var och en av dem. En tavla som sedan kan utvecklas och skruvas till, kan stärkas upp och finslipas. Allt för att skapa en högpresterande välmående individ.

    Att nu behöva lämna detta lag känns tungt, det är baksidan med den mentala träningen. Som MT behöver jag hålla mig bakom, i periferin, hoppa in där det behövs, hjälpa till, stötta, se, älska dem alla för de underbara människor de är – för älskar jag dem inte så kan jag inte göra ett bra jobb. Sen är tävlingen slut, laget löses upp, det är över för denna gång.  Jag hänger kvar här en stund, låter mig själv glädjas och sörja färdigt. För att sedan finna nya projekt, med nya underbara människor och ett nytt mål, en ny klättring, ett nytt guld.

    VGGF – ni är fantastiska. Ni tog SM-guld. Ni vann vänner för livet. Ni är värda allt gott. Tack för att ni släppte in mig i ert underbara gäng. Jag glömmer er aldrig.

    Jag har bara ett sista tillägg:

    Always in life
    no matter what you’re aiming for
    no matter how hard it seems
    promise me one thing
    Go for GOLD!

  • 16 april 2014

    01 – Jakten på guldet

    Inga kommentarer

    För att kunna genomföra denna bloggutmaning kommer jag behöva vara ganska personlig, för om jag inte är det så kommer inte det jag vill förmedla att kännas på riktigt. Att kämpa med saker är inte, och har aldrig varit, riktigt okej. Vi ska svara ”Jo, det är bara bra, själv då?” på frågan hur läget är. Vi ska Instagramma perfekta bilder på oss själva, de bakverk vi gjort (köpt?), de underbara stunder vi (alltid?) har. Men förr i världen, utan mobiltelefonen, var det samma sak. Vi höll skiten inom familjen och berättade utåt för alla hur bra vi har det.

    Tänk om vi en gång för alla skulle börja vara helt ärliga. Vad skulle hända då? Skulle vi alla slippa bära på bördor, hjälpa varandra mer och knyta starkare band till andra människor både inom och utom familjen? Eller skulle vi alla falla in under den fuktiga offerkoftans stickiga och lite obehagliga, men ack så trygga, tillvaro? Jag vet inte, jag har inget svar. Men det jag vet är att om du är för personlig så riskerar du att hamna på andras ”peka finger-lista”. Jag tar den risken under dessa 21 dagar.

    Men jag kom av mig från ämnet, för denna dag har vi viktiga saker att ta itu med. Vi ska finna vårt guldregn och vi ska ställa in siktet på några guldmedaljer. Vi börjar med guldmedaljerna, för när jag pratar medaljer symboliserar de våra mål i livet. Dessa mål är våra resultatmål, det är sådana som du kan mäta, väga eller på andra sätt vara helt hundra säker på att nu är målet uppnått, nu har jag fått min medalj! När jag gick i skolan var hela mitt liv uppslukat av resultatmål, eftersom resultat var det enda som räknades, och jag inkasserade mina guldmedaljer en efter en. Men det räckte aldrig, jag kunde hänga hur många medaljer som helst kring halsen men jag mådde inte bättre för det. Istället tog jag dessa guldmedaljer för att inte må dåligt. För om jag någon gång fick ett silver (VG) eller ett brons (G) så smärtade det något fruktansvärt i själen och jag var inte värd vatten i mina egna ögon. Det var sporre nog till att ta fler guld.

    Efter att jag hade tagit min första examen på högskolan så började jag läsa mental träning och helt plötsligt förflyttades fokus ifrån att prestera mest och bäst till att må så bra som möjligt. Hela min värld kastades omkull. Hur skulle jag kunna må bra trots att jag inte kunde uppnå guldmedaljen? Det fanns inte ens någon guldmedalj! Det var då jag började forma nya mål i mitt liv, mål som inte var mätbara, mål som symboliseras av guldregn. Livsmål.

    Mina livsmål är ofta diffusa. Det kan vara en känsla som jag vill ta bort eller känna oftare, det kan vara att tysta de malande tankarna i huvudet, det kan vara att göra gott för andra. Idag är mina livsmål mycket viktigare än resultatmålen för att de gör mig till en tryggare och bättre människa – varje dag. Resultatmålen däremot, för visst finns även sådana kvar, är roliga att kämpa emot med de har fått en annan prägel. Känslan vid god prestation är fortfarande kvar, tävlingsinstinkten kan ni aldrig skaka ur denna kropp, men idag är dessa mål sekundära vilket gör att jag inte dömer mig själv om jag inte lyckas fullt ut. Jag har idag förstått att en guldmedalj aldrig kan slå ut känslan av att stå i ett guldregn, kavla upp byxbenen, hoppa i guldpölarna och bara njuta av att bli indränkt i den underbara känslan av att ”Idag mår jag bra, och det är jag som har lyckats åstadkomma denna känsla!”.

    Hur ser det ut i ditt liv? Har du någon guldmedalj i sikte? Känner du ibland hur du står i detta guldregn och blir dyngsur och överlycklig?