Arkiv
utveckling

  • 07 april 2017

    Talangbegreppet

    Inga kommentarer

    Kommunikation är svårt, det vet nästan alla som någon gång har försökt göra sig förstådd och interagera med en annan människa. Tolkningar, egna erfarenheter, begrepps betydelse – det är så mycket som kan göra att det jag säger och det du hör är två skilda saker.

    Kommunikation anser jag är fantastiskt intressant och det ligger till grund för så mycket annat att jag då och då kommer rikta blicken emot detta ämne och göra små djupdykningar. Just idag har begrepps betydelse och syftet med de ord vi väljer slagit an en sträng i mig som ligger och vibrerar så jag tar tillfället i akt att författa några rader kring detta.

    Var och varannan dag möts jag av begreppet ”talang”. Inte sällan är det unga människor som blir kallade talanger och framtidslöften och dessa lyfts fram på särskilda sätt. Media använder ordet flitigt och ”vanligt folk” likaså som vill beskriva en särskild prestation. I media hittar vi inte bara ordet talang utan även supertalang, extremtalang, talang utöver det vanliga.

    Varför är då detta något att orda om? Personer som gör bra prestationer är väl talanger, eller?

    En problematik som vi sällan tar upp med själva ordet talang är att det är svårt att definiera vad vi faktiskt menar när vi säger det. Ordet osar mystik och ger en antydan om att det är något alldeles extra med denna person, att talang är något förutbestämt, att personen ”besitter en gåva”, har en förmåga utöver det vanliga. Talang – nåt vi föds med, något som ingen kan förklara, det bara finns där.

    Eftersom vi inte riktigt har klart för oss vad vi menar när vi säger talang, mer än att många anser att det är något slags medfödd förmåga, så luras vi lätt att tro att vi kan finna dessa ”talanger” redan i ung ålder. Mitt område är sportens värld så jag tar exempel därifrån, även om vi självklart letar talanger även på andra områden i samhället. När vi på träning ser en person som är snabb, stark, har enkelt att förstå spelet, lär sig snabbt etc. så är det lätt att tänka ”vilken talang”. Dessa personer blir sedan premierade, får kanske spela mer, får mer uppmärksamhet från tränaren och lär sig därav ännu fortare. Den kanske även får chans att lära ut till andra jämnåriga vilket gör att kunskaperna befästs ytterligare.

    Är detta så farligt då? Är någon en talang så är det väl så. Varför behöver detta problematiseras?

    DN hade förra året en artikel om snedfördelningen inom fotbollen där följande siffror väckte mitt intresse över hur vi tänker kring talanger:

    Totalt superettan + allsvenskan herrar (födelsedatum i procent)
    Kvartal 1: 32% (157 spelare)
    Kvartal 2: 30% (147 spelare)
    Kvartal 3: 23% (114 spelare)
    Kvartal 4: 16% (78 spelare)

    62% av de som kommer till Superettan och Allsvenskan i fotboll är födda första delen av året. Endast 16% är födda de tre sista månaderna. Är det alltså så att vi har större chans att ”vara en talang” om vi föds tidigt på året?

    Här har vi kommit ner till den brännande punkten – vad är egentligen en talang?

    Är det en talang att vara född i januari? ”Nej” svarar de allra flesta. Ändå blir vi gång på gång lurade att tro att barn som är födda 11 månader före en jämnårig är en talang. Det finns flera anledningar till att en person är duktigare än en annan, men för barn och ungdomar är en stor anledning när på året personen är född. Det kan också ha att göra med social, kognitiv och emotionell utveckling, det kan ha att göra med att jag har ett storasyskon som spelar den sport jag själv intresserar mig av och får hjälp genom att härma en äldre. Det kan ha att göra med att jag utövar två eller fler sporter parallellt vilket gör att jag snabbar på motorisk förmåga.

    Problemet är inte att barnen är olika i sina förmågor, det är klart att barn måste få vara det. Problemet är att selekteringen börjar för tidigt. Några oktober- till decemberbarn droppar av från sporten redan i 7-10 års ålder för de känner att de aldrig kommer ikapp sina kompisar (se bild ovan från ”Idrottens Himmel & Helvete”). Senare sållas några fler bort för att det enbart är ”talangerna” som får åka på vissa läger, blir uttagna till viktiga matcher, blir intagna på akademier eller gymnasium etc. Många har säkert hört att Marcus Hellner blev nobbad av fyra skidgymnasier innan han blev antagen i Gällivare.

    Var Marcus en talang? Kanske.

    Spelar det någon roll? Egentligen inte.

    Det vi vet är att han blev en av världens bästa skidåkare. Det vi också vet är att det inte var tack vare det system vi idag har inom sporten, utan trots det. Det var definitivt inte tack vare att hans tränare/skola kallade hans jämnåriga för talanger och i och med det inte gav Marcus samma chanser.

    Talangbegreppet grumlar vårt sinne och gör ofta människor en otjänst mer än det gynnar dem. Självklart ska vi stötta och peppa ambitiösa individer, självklart ska vi ge konkret feedback på bra prestationer. Men lika självklart är det att vi ska behålla så många barn och ungdomar inom idrotten så länge som möjligt och ta fram varje individs bästa. Jag tror att vi förmodligen gör det sistnämnda sämre om vi använder oss av begrepp som indikerar att en person har en speciell förmåga i tidig ålder. Det kanske inte missgynnar den personen, men det blir tyvärr oerhört enkelt att då bortse från andra individer som inte besitter samma förmågor. Barnen och ungdomarna har sin takt när det gäller fysisk, social och kognitiv utveckling – den sker i den takt som den ska. Vi vuxna behöver bejaka den takten och ge alla lika mycket stöd och möjlighet att bli sitt allra bästa jag.

    Så, hur märker vi då att vi har lyckats med detta?

    Ett exempel är att siffror inom stora sporter som presenteras om några år ser ut ungefär såhär:

    Totalt superettan + allsvenskan herrar (födelsedatum i procent)
    Kvartal 1: 24%
    Kvartal 2: 27%
    Kvartal 3: 23%
    Kvartal 4: 26%

     

  • 24 april 2014

    18 – Matematik

    8 kommentarer

    Prestera. Vi vet att vi behöver prestera mest hela tiden. Ändå är prestation ett laddat ord, på gränsen till fult.

    Första gången jag upplevde att det inte var bra att prestera maximalt var i skolan. Jag gillade matte och låg ofta långt fram i böckerna. Jag uppfattade matte som enkelt då. Jag kom på hur jag skulle göra med ett tal, sen var 30 tal efter det första snarlika så de gick i ett rasande tempo. Sen var det dags för nästa moment. Varje gång jag kom fram till läraren suckade denne och sa ”Du får inte gå vidare utan genomgång, här *räcker fram papper* gör dessa stenciler.” Så jag gjorde stenciler, på stenciler, efter stenciler. Till slut tog stencilerna slut och då fick jag istället höra ”Du får sluta för dagen.”

    Sparkandes smågrus med ryggsäcken nonchalant kastad över ena axeln gick jag med moloken min hemåt. Jag ville inte gå hem än, jag ville vara kvar i skolan och lära mig saker. Matematik var mitt favoritämne, men där och då, när jag stirrade ner i backen på väg hem så förändrades den känslan. Matte blev tråkigt, så tråkigt att jag på gymnasiet valde bort kursen Matematik C – just för att jag visste att matte, det kommer jag ändå inte fortsätta pyssla med.

    Jag säger inte att dessa incidenter styrde mitt yrkesval och att jag hade suttit här som civilingenjör om jag bara hade fått en annan stimulans. Men jag vet att något hände i mig när jag inte fick prestera utifrån min kunskap och lust. Jag tappade min lust och därmed även min kunskap.

    Men prestation kan även nu som vuxen förpassas in i skuggorna. En ska prestera, men en får inte prestera för mycket. Den kvinna som väljer att ha en karriär samtidigt som hon har barn blir ofta förpassad till dessa skuggor. En människa som väljer att viga sitt liv åt extremt mycket träning får höra ”kan det där verkligen vara bra?”. Kanske handlar det om avundsjuka, kanske om omsorg, kanske om jante. Oavsett verkar prestationer väcka känslor.

    För mig har prestation nästintill alltid varit något som fyller på min energi, medan understimulans har gjort mig energidränerad. Dock har jag märkt att det gäller enbart när jag styr min egen prestation. När människor idag blir dränerade på energi är det ofta för att de upplever att det förväntas en prestation från deras sida, men de vet inte exakt vad eller hur de ska gå tillväga för att uppnå den. De kan också ha upplevelsen av att deras prestationer ibland kan trampa andra på tårna och det vill vi naturligtvis vara försiktiga med. Samtidigt behöver vi prestera för att må bra. Den dagen vi har surfat bort tid på jobbet känns inte alls lika bra som den dagen då vi varit produktiva.

    För att prestationer ska generera energi behöver ett underlag skapas, där vi noggrant uttalar vad som ska presteras och när, så alla har möjlighet att ta kommando över sina egna prestationer. Kan vara hyfsat enkelt i en familj, men hur ska ett företag med många anställda göra? Jag tror att detta enbart kan ske om vi lär känna varandra och lär känna våra egna arbetsuppgifter/roller. Förr var rollerna ofta tydligare, idag ska gärna alla klara av att axla en säljarroll eller en gruppledarroll utan att vara varken säljare eller ledare. Detta genererar samma känsla som när läraren sa till 13-åriga Maria att hon får gå hem för här finns inget mer att göra. Det släcker lusten och vi tappar kontrollen och blir återhållsamma för det här var inte vad jag förväntade mig.

    Genom att lära känna varandra och våra uppgifter skapar vi inte bara djupare relationer och mer förtroende för varandra och oss själva. Vi skapar även en kunskapsbank som vi kan ösa ur när behov finnes. För vem visste att Anna var en rackare på att svetsa och att Pelle är en fena på att fixa fester?

    När vi presterar ur lust och kunskap genereras energi och engagemang, när vi får utvecklas och se förbättring skapas mer lust och kunskap. Vi kan få hjulet att snurra, men vi behöver hjälpas åt.

  • 22 april 2014

    16 – Uppdatera mjukvaran

    4 kommentarer

    Något som jag ibland stöter på när jag hjälper idrottare mentalt är mentala blockeringar. Dessa blockeringar har en tendens att ställa till en hel del oreda för idrottsutövarna och kan med tiden bli rejäla trösklar att ta sig över.

    Ofta när vi vill att mentala blockeringar ska ”försvinna” så pressar vi oss ännu hårdare. Vår logiska hjärna tycker att det bara är larvigt att vi reagerar negativt så starkt att det blir en blockering. Vi pressar därför hårdare, försöker igen och till slut blir vi uppriktigt förbannade – men inget hjälper – blockeringen sitter som berget. Tyvärr medför detta mer skada än nytta och vi konfirmerar det beteende som vi från början ville få bort.

    Jag brukar likna en mental blockering vid en fobi. Det är inte särskilt logiskt att bli förstelnad av skräck när du ser en spindel eller få panikångest i en folkmassa, men kroppen reagerar och vårt logiska och rationella jag viker åt sidan. Krafterna som vi har inom oss, som vi inte alltid kan styra över, är otroligt starka så ni kan ju bara ana vad som händer när vi får dem på vår sida. Vi blir nära på oövervinneliga!

    Men när jag då ska ta mig an en mental blockering så börjar jag aldrig med att resonera logiskt med personen i fråga, för som sagt, det är inte den rationella delen av oss som är problemet. Istället har något programmerats in i våra celler. Ibland kan en skada ha orsakat programmeringen, ibland kan den ha skett i tidig ålder, ibland så vet vi helt enkelt inte varför den har uppstått. Som tur är så är inte det så viktigt. Det viktiga är att vi hanterar den härifrån och framåt.

    Hur pratar jag då med kroppen? Först och främst behöver jag se den här personen utöva sin sport och se när den mentala blockeringen slår till. Alla är vi olika och har olika förutsättningar, men utifrån dessa studier så börjar jag bena ner problematiken i munsbitar. Idrottaren behöver inte ens vara rädd för att utöva den del där blockeringen sätter in – det är kroppen som är rädd, reagerar och ”skvallrar” på så vis om sådant som inte idrottaren själv kan känna av och berätta för mig. Sen börjar ”pratstunden” genom att idrottaren får uppgifter som kan vara ologiska för denne själv, men som kroppen svarar på. Vissa saker får obehaget att minska och dessa tar jag fasta på och jobbar vidare med.

    Det handlar aldrig om att pressa eller pusha personen att göra något obehagligt, det handlar om att se vilken respons som genereras och arbeta utifrån den. Sakta men säkert förflyttar kroppen fokus. På dataspråk skulle vi kanske säga att den byter programmeringskod och att mjukvaran uppdateras. Genom detta skapas en tryggare individ med celler som förstår varandra. Symbios skapas mellan kropp och hjärna och när vi uppnår detta är vi som allra starkast.