Arkiv
symbios

  • 22 april 2014

    16 – Uppdatera mjukvaran

    4 kommentarer

    Något som jag ibland stöter på när jag hjälper idrottare mentalt är mentala blockeringar. Dessa blockeringar har en tendens att ställa till en hel del oreda för idrottsutövarna och kan med tiden bli rejäla trösklar att ta sig över.

    Ofta när vi vill att mentala blockeringar ska ”försvinna” så pressar vi oss ännu hårdare. Vår logiska hjärna tycker att det bara är larvigt att vi reagerar negativt så starkt att det blir en blockering. Vi pressar därför hårdare, försöker igen och till slut blir vi uppriktigt förbannade – men inget hjälper – blockeringen sitter som berget. Tyvärr medför detta mer skada än nytta och vi konfirmerar det beteende som vi från början ville få bort.

    Jag brukar likna en mental blockering vid en fobi. Det är inte särskilt logiskt att bli förstelnad av skräck när du ser en spindel eller få panikångest i en folkmassa, men kroppen reagerar och vårt logiska och rationella jag viker åt sidan. Krafterna som vi har inom oss, som vi inte alltid kan styra över, är otroligt starka så ni kan ju bara ana vad som händer när vi får dem på vår sida. Vi blir nära på oövervinneliga!

    Men när jag då ska ta mig an en mental blockering så börjar jag aldrig med att resonera logiskt med personen i fråga, för som sagt, det är inte den rationella delen av oss som är problemet. Istället har något programmerats in i våra celler. Ibland kan en skada ha orsakat programmeringen, ibland kan den ha skett i tidig ålder, ibland så vet vi helt enkelt inte varför den har uppstått. Som tur är så är inte det så viktigt. Det viktiga är att vi hanterar den härifrån och framåt.

    Hur pratar jag då med kroppen? Först och främst behöver jag se den här personen utöva sin sport och se när den mentala blockeringen slår till. Alla är vi olika och har olika förutsättningar, men utifrån dessa studier så börjar jag bena ner problematiken i munsbitar. Idrottaren behöver inte ens vara rädd för att utöva den del där blockeringen sätter in – det är kroppen som är rädd, reagerar och ”skvallrar” på så vis om sådant som inte idrottaren själv kan känna av och berätta för mig. Sen börjar ”pratstunden” genom att idrottaren får uppgifter som kan vara ologiska för denne själv, men som kroppen svarar på. Vissa saker får obehaget att minska och dessa tar jag fasta på och jobbar vidare med.

    Det handlar aldrig om att pressa eller pusha personen att göra något obehagligt, det handlar om att se vilken respons som genereras och arbeta utifrån den. Sakta men säkert förflyttar kroppen fokus. På dataspråk skulle vi kanske säga att den byter programmeringskod och att mjukvaran uppdateras. Genom detta skapas en tryggare individ med celler som förstår varandra. Symbios skapas mellan kropp och hjärna och när vi uppnår detta är vi som allra starkast.

  • 16 april 2014

    04 – Det där lilla extra

    Inga kommentarer

    Jag är spinningledare och brukar ofta säga till mina motionärer när vi närmar oss slutet eller riktigt tuffa partier: ”Det är nu vi måste kämpa det där lilla extra, men det är också nu det tar som allra bäst.” Idag gick jag på en annan ledares pass och i en gymövning så sa hen samma sak ”Tryck till liiite till, du vet, det där sista lilla, det är där det tar som bäst.” Och det här, anser jag, går att föra över på så mycket.

    Ska du ta en guldmedalj, springa maraton eller lyckas med ditt företag så behövs det lilla extra. För det är det där lilla extra som skiljer dig ifrån massan. De flesta kan springa, men inte 4.2 mil i sträck. Alla kan starta ett företag, men att fortsätta driva det när snålblåsten sätter in – det kräver det lilla extra.

    I min värld så är det lilla extra att kliva utanför min trygghetszon, att ta i mer fastän låren redan värker och att inte låta yttre påverkan styra mig och mina val – det är jag som sätter gränserna. Jag är vanligtvis inget fan av TVn, men jag ser gärna på Mästarnas Mästare och blev så konfunderad att i den första gruppen så satt ingen längre än 5 minuter i jägarvila, medan i den andra gruppen så trillade första av efter ca 4 ½ minut och den som satt längst satt långt över 8 minuter. Var den första gruppens tävlande verkligen så mycket sämre? Nej, självklart inte, det är otroligt duktiga idrottspersonligheter i båda grupperna. Det handlade om förväntningar, om hjärnan och om vilka gränser vi hade satt upp för oss själva innan (och på grund av en vrålande Sunneborn som drog ner stämningen rätt rejält) 😉

    Det är så lätt att vi själva trillar av om vi ser att andra gör det, så därför behöver vi sätta våra gränser utan andras påverkan och vi behöver inse att vår kapacitet alltid kommer att göra oss förvånade. Hur högt vi än sätter ribban så kommer kroppen och hjärnan att vilja ta oss över. De jobbar för oss, om vi låter dem göra det. Så ge inte upp, ta i det där lilla extra, för det är då ni får rejäl utdelning.