Arkiv
stress

  • 26 april 2014

    19 – Gas eller broms

    2 kommentarer

    Har du någon gång blivit sjuk i början av semestern?

    Visst är det frustrerande att börja semestern med en rejäl förkylning – ”Samma visa nu igen”. Men det kroppen har gjort är att den har hållit ut under hela tiden som du har tryckt foten på gaspedalen. Hela vägen in i mål, tills du istället lade foten på bromsen och saktade in. Då såg den sin chans att verkligen däcka dig rejält.

    Det du egentligen har gjort är en målbild med ett bestämt slut. De sista veckorna innan semestern är hektiska, men du vet också vad du behöver få klart innan du kan gå på ledighet – det ger dig en klar målbild. Och den har det viktigaste – en deadline. Ett bestämt avslut. Det kommer att gasas hit, men inte längre.

    Dessvärre gasar vi väldigt ofta i våra liv, nästintill hela tiden håller vi foten på gaspedalen. Ofta tillsammans med att vi ständigt tänker ”Jag måste sluta stressa”, ”Jag jobbar för mycket”, ”Jag är så trött”. Alla dessa kommandon har ett gemensamt – de lägger foten på bromsen. Men precis som med en häst som blir förvirrad när den känner att skänklarna driver på samtidigt som någon drar i tyglarna, på samma sätt blir vår kropp förvirrad över de dubbla kommandon som sänds ut från vår hjärna, ut i vår ryggmärg och in i varje cell. Är det på eller av? Är det on eller off? Är det gas eller broms?

    Kroppen är alltid villig att hjälpa oss. Den hjälper oss med det vi vill ha ifrån den – om vi på ett enkelt bildligt sätt berättar för kroppen vad det är vi vill åt. Om vi istället skickar dubbla budskap så kommer kroppen med allra strösta sannolikhet att bli frustrerad, trött, orkeslös och tillslut så brakar vi rakt in i den berömda väggen.

    En bra övning är att ta 5 minuter efter lunch där du sitter på en stol, blundar och bara andas. Ställ klockan på 6 minuter, men berätta för din kropp att du ska sitta i 5 minuter. De första gångerna kommer du säkerligen ”vakna upp” när alarmet ringer, men ju mer synkad kropp och hjärna blir, ju lugnare och mer balanserad du blir – desto närmare 5 minutersstrecket kommer du att ”vakna upp” av dig själv. Kroppen vet hur långt 5 minuter är, men den behöver fritt utrymme i hjärnan för att kunna känna in.

    Prova detta och se, hur nära 5 minuter kommer du?

  • 16 april 2014

    07 – Vad kan vara finare?

    Inga kommentarer

    Mina tankar är ännu inte helt samlade sedan gårdagens händelser. Men idag ska mitt inlägg handla om stress. Kanske för att jag genom det hemska som hänt denna helg har lyckats tränga bort triviala tankar som annars figurerar i hjärnan och istället hittat några underkuvade tankegångar.

    Jag känner mig sällan stressad, jag har lätt för att somna om kvällarna, jag hinner med det jag ska. Men jag vet mer än väl att jag är stressad. Hjärnan har svårt att fokusera på en sak under längre tid, kroppen är ofta ”på tå” och framförallt så känner jag ibland inom mig att jag skulle vilja göra något annat än det jag för stunden gör.

    Idag när jag satt i min bil hade jag två val, att åka E18 hem vilket tar mycket kortare tid eller svänga av och åka ”gamla vägen” hem. 100 km/h vs. 70 km/h. Jag tog gamla vägen. När jag lugnt och fint puttrade fram med farthållaren ställd på 70 km/h förbi hästhagar, kohagar och åkrar som precis börjat gro så tänkte jag att den stress jag känner är för att jag inte är i nuet.

    När jag stannar upp, vilket jag gjorde på den gamla vägen hem till byn, så känner jag ett väldigt lugn. Jag känner att jag inte alls behöver ha rest till NYC än, att jag inte alls borde ha läst alla de där böckerna som ligger och tittar på mig, att jag inte alls behöver ha dåligt samvete för att jag inte har planerat i pallkragarna ännu. I ärlighetens namn har jag inte ens köpt några pallkragar. Jag behöver dessutom inte alls känna mig som en dålig kvinna bara för att jag ännu inte har skaffat barn, trots att jag är 30 år gammal. Att hela tiden ha nya platser på jordklotet jag vill upptäcka, att hela tiden känna ”Vill jag eller vill jag inte ha barn?” och att ständigt känna att jag nog borde ha hunnit några fler sysslor just idag – det gör att själen aldrig av sig själv väljer 70-vägen.

    Att ständigt tuta på i 100 km/h utan att riktigt greppa varför, det tror jag är farligt. Stress inför deadlines gör mig bara gott, den gör mig skarp och alert och förbättrar mina resultat jämfört med om det inte spelar någon roll när jag genomför uppgiften. Däremot är det inte alls bra om själen själv kör ett stressrace utan att jag riktigt är medveten om det.

    Men idag, på 70-vägen, när jag tog in all natur, det vackra vädret, hästarnas viftande svansar och alla färger, då kände jag mig helt plötsligt väldigt levande. Jag kände mig glad och tacksam och förundrad över hur bra jag har det. Vad stressar jag till? Vad kan om möjligt vara finare än det jag har just nu? Från och med idag ska jag ta 70-sträckan mycket oftare, både på väg hem och själsligt. Jag behöver det. Jag behöver känna att här och nu är lika bra som NYC och planterade pallkragar.

    Och när jag är i NYC och när jag fyller jord i mina pallkragar så kommer inget vara finare just då än att vara just där.