Arkiv
självkänsla

  • 08 maj 2014

    Inre & yttre motivation

    Inga kommentarer

    Inre och yttre motivation är två begrepp som det talas om inom motivationsforskningen. Den inre motivationen handlar om att själv vilja, ha ett brinnande intresse och ett eget driv till genomförande. Den yttre motivationen handlar om att göra för att vara andra till lags men utan att egentligen själv vilja, eller att tro sig behöva göra något, kanske till och med bli hotad till att göra något.

    Men motivation som motivation eller? Vad spelar det egentligen för roll om jag av egen fri vilja studerar till provet eller om jag studerar för att göra läraren eller mina föräldrar till lags – om jag ändå får samma antal rätt? När resultatet av den inre och den yttre motivationen blir detsamma, spelar det då någon roll? Är det inte slutresultatet som räknas?

    Det jag tar med mig ifrån skolans värld är att den inre motivationen inte räknas. Det var endast provresultatet som gilldes. Vägen dit? Totalt ointressant, för det är inte den som bedöms i slutbetyget.

    När jag gick på gymnasiet så hade jag vid ett tillfälle gjort ett mycket gediget arbete inom ett ämne som jag verkligen brann för. Detta arbete lade jag ner mycket tid på, jag efterforskade, jag ritade bilder, jag gjorde ett vackert kompendium och jag försummade annat som jag också tyckte var roligt för att få detta arbete perfekt. Jag lämnade stolt in arbetet och fick självklart mycket goda ord ifrån läraren som verkligen tyckte om det jag hade presterat. Efter några veckor skulle vi ha ett sista prov i kursen och det hade gått relativt bra hittills. Jag hade fått ett starkt VG på första provet och sen MVG med råge på min inlämning som jag hade gjort med själ och hjärta – med inre motivation. Jag skrev dock VG+ på det sista provet och när läraren tog in mig för att prata slutbetyg så sa hen att ”du har gjort ett magnifikt jobb med inlämningen, men som du förstår så kan jag inte ge dig mer än VG eftersom du inte riktigt kom upp i MVG på proven”. Jag hävdade att jag vid båda tillfällena hade legat väldigt nära MVG-gränsen och undrade om inte mitt engagemang i klassrummet samt mitt arbete kunde väga upp de futtiga poängen? Jag hade trots allt brunnit för detta ämne.

    Men svaret blev ett blankt nej.

    Min inre motivation som hade drivit mig att göra det fantastiska arbete som jag var så stolt över trasades sönder och jag gick därifrån med tårar i ögonen. Inte för att jag hade fått ett VG, utan för att jag verkligen hade brunnit för något,men lärare brydde sig föga om mitt engagemang. Det räckte för att blåsa ut den elden.

    Sedan dess har jag givetvis funnit andra områden i livet där jag känner en stark inre motivation men detta tillfälle har fått mig att undra mycket över hur jag kan locka fram den inre motivationen i ungdomar och vuxna som säkerligen gång på gång har varit med om att ett inre ljus släcks av någon annan.

    Ytterligare ett exempel på när den inre motivationen får sig en knäck är i alla människor som säger att de har svårt att säga nej. Varje gång som denna person säger ja till något så behöver den ”lura” kroppen att det är detta den vill.
    Den inre och den yttre motivationen kommer i konflikt:
    IM: ”Men vad gör du? Varför säger du Ja för, du har vare sig tid eller lust med detta!”
    YM: ”Äh, tyst med dig. Det här är faktiskt viktigt, och den här människan behöver mig och det går alltid att hitta lite tid och jag känner mig visst motiverad – jag VILL ju hjälpa!”
    IM: ”Hjälpa? När testade du att hjälpa dig själv sist? Var det när du tog huvudvärkstablett och kaffe för att du inte hade sovit tillräckligt på natten? Eller när du gick till läkaren för att du hade ont i magen och det visade sig vara magkatarr?”
    YM: ”Du ska då alltid vara på mig, låt mig vara!”
    IM: ”Om du skulle låta MIG bestämma lite oftare så skulle du må bättre och orka mer. Men du har glömt hur det känns va? Att känna riktig inre motivation, och inte bara den du inbillar dig att du känner!”

    Såhär kan jag tänka mig att rösterna mellan den Inre och den Yttre motivationen låter inuti alla ja-sägare som inte lyssnar på sig själva utan tror att de mår bra av att hjälpa andra först.

    Så mitt tips är: 
    Slå upp förra veckan i er kalender. Fatta pennan och skriv ett I respektive ett Y bakom varje aktivitet. Vad kom ur din Inre motivation och vad kom ur din Yttre motivation? Vad är det du gör för att du har ett brinnande intresse, en glöd som vägrar slockna och en vilja stark som stål. Och vad är det du gör för att du måste, för att vara andra till lags, för att du inte tror att du kan säga nej?

    Fundera sen på hur du kan vända dina Y:n så att de blir till I:n?

  • 27 april 2014

    21 – Blomstra gott folk

    6 kommentarer

    21 dagar har passerat av Företagarens bloggutmaning och 21 stycken inlägg har det blivit. Varje dag har bloggen uppdaterats och det bästa av allt är att jag har förnyat bloggens utseende, gjort den mycket mer läsarvänlig och väldigt mycket enklare och roligare att jobba i – vilket kommer att resultera i fler inlägg.

    Mina inlägg har varit varierande, men etikettmolnet talar sitt tydliga språk – mental träning, prestation, energi är ledord som jag cirkulerar kring. Och för väl är väl det, då jag vigt mitt liv åt att studera mental träning och verka för att ge barn, ungdomar och vuxna chansen att nå sin fulla potential.

    Många tror att mental träning och prestation är något pushande, något som pressar och forcerar. Det kan inte bli mer fel. Mental träning skapar utrymme i hjärnan så att kroppen kan få komma fram och göra det den är bra på utan hjärnans ständiga påhopp. Vi är själva våra värsta kritiker och vi människor verkar älska att trycka ner oss själva och minsann tala om att det vi gör inte är bra, inte är tillräckligt, kanske inte duger överhuvudtaget. Allt detta struntprat vill jag som mental tränare sudda bort. Vi är en vacker blomsterplantering och våra negativa och destruktiva tankar är som ogräs och mördarsniglar – de förpestar det som kunde vara så vackert.

    Jag brinner för att se människor blomstra. Jag vill se alla färger som finns i individen jag har framför mig. Jag vill höra glada och positiva ord. Jag vill se att lag stöttar varandra. Jag vill höra tränarnas peppande tillrop. Jag vill se segergesterna. Jag vill se svetten, drivet och glädjetårarna. Jag vill se guldmedaljen hängas om halsen och då, i den stunden, vill jag kunna känna att det här laget gör allt för varandra och hade de förlorat hade de fortfarande tagit hand om sig själva och varandra. För guldmedaljen är inget värd om vi måste ha den för att inte rasa samman på grund av vår obefintliga självkänsla.

    Och detta gäller alla, inte bara lag och enskilda idrottare, utan var och en av oss skulle behöva ha samma känsla inför det som de presterar. Vi är aldrig våra prestationer. Men prestationer är så sköna att lyckas med om vi samtidigt har vår självkänsla med oss. Så därför riktar jag mig till alla som vill prestera mer samtidigt som deras energinivå höjs och de mår bättre inombords.

    Go for gold mina vänner, ni är värda det!