Arkiv
prestation

  • 18 maj 2014

    Om att lyfta varandra

    4 kommentarer

    Hur peppar vi varandra på bästa sätt?

    Genom en kommentar tillhörande mitt förra inlägg  så uppkom denna fråga. För visst är det svårt att veta hur vi ska peppa både oss själva och andra stundtals? Något som fungerade igår kanske inte alls fungerar idag och något som känns bra för en viss prestation kanske inte passar för en annan.

    Jag började fundera kring detta och fick fram att ordet ”pepp” egentligen är väldigt missvisande. Pepp för mig blir gärna glada tillrop, applåder, ett verbaliserat kom igen nu-korståg med intensiv framtoning. För visst är det så vi gör när vi står bredvid skidspåret och ser åkarna svischa förbi, när vi står i klacken och ser hur en forward närmar sig motståndarmålet. Och på håll passar denna typ av pepp utmärkt. Men hur gör vi i ett lag eller i en familj där alla står oss nära?

    Mycket av den mentala träningen handlar om att läsa av vad som pågår bortom orden. Mycket av det vi känner verbaliseras aldrig, men är nog så viktigt att ta fasta på. Däremot så fungerar människor så att ju närmare vi står en person desto mer tar vi för givet att den personen ska förstå om oss. Vi pratar ibland inte mer med våra närstående än vad vi gör med läktarklacken om hur vi känner, ändå förväntar vi oss mer förståelse från de nära och kära. Så för att pepp ska landa rätt behöver vi först och främst ställa frågor.

    Att ta reda på vad som finns inuti just idag eller just inför denna specifika prestation. För genom att få fatt i känslan kan vi också använda vårt pepp på bästa sätt. Men sen var det ju det här med ordet ”pepp” som kanske hellre ska bytas ut till stöd eller uppbackning när vi vill nå någon som står oss nära. Pepp kan för mig vara en blick som säger ”jag tror på dig”, en hand på ryggen som säger ”du är trygg, det här ordnar sig”, en tumme upp och ett stort leende som säger ”du är grym, det här tar du”, en mening av bekräftande ”det du gör nu är otroligt starkt, jag förstår om du känner dig nervös”, en kram som får pressen inifrån att lägga sig lite.

    Det finns så många olika sätt att nå varandra och peppa varandra och om du själv känner att ditt lag eller din familj inte alltid peppar dig på det sätt du vill, fundera då på om du har varit riktigt tydlig med vad du har för behov. Vi måste alla hjälpas åt för att stärka våra lag och våra familjer, vi behöver föra en ständig dialog för börjar vi ta saker för givna så blir det oftast mer fel än rätt.

    Och samtidigt, det är alltid bättre att peppa på något sätt än att vara rädd för att peppa alls. Det är klart att vi ska lyfta varandra, för lyfter du mig så lyfter jag dig och det är så mycket roligare och tryggare än att streta på egen hand.

  • 27 april 2014

    21 – Blomstra gott folk

    6 kommentarer

    21 dagar har passerat av Företagarens bloggutmaning och 21 stycken inlägg har det blivit. Varje dag har bloggen uppdaterats och det bästa av allt är att jag har förnyat bloggens utseende, gjort den mycket mer läsarvänlig och väldigt mycket enklare och roligare att jobba i – vilket kommer att resultera i fler inlägg.

    Mina inlägg har varit varierande, men etikettmolnet talar sitt tydliga språk – mental träning, prestation, energi är ledord som jag cirkulerar kring. Och för väl är väl det, då jag vigt mitt liv åt att studera mental träning och verka för att ge barn, ungdomar och vuxna chansen att nå sin fulla potential.

    Många tror att mental träning och prestation är något pushande, något som pressar och forcerar. Det kan inte bli mer fel. Mental träning skapar utrymme i hjärnan så att kroppen kan få komma fram och göra det den är bra på utan hjärnans ständiga påhopp. Vi är själva våra värsta kritiker och vi människor verkar älska att trycka ner oss själva och minsann tala om att det vi gör inte är bra, inte är tillräckligt, kanske inte duger överhuvudtaget. Allt detta struntprat vill jag som mental tränare sudda bort. Vi är en vacker blomsterplantering och våra negativa och destruktiva tankar är som ogräs och mördarsniglar – de förpestar det som kunde vara så vackert.

    Jag brinner för att se människor blomstra. Jag vill se alla färger som finns i individen jag har framför mig. Jag vill höra glada och positiva ord. Jag vill se att lag stöttar varandra. Jag vill höra tränarnas peppande tillrop. Jag vill se segergesterna. Jag vill se svetten, drivet och glädjetårarna. Jag vill se guldmedaljen hängas om halsen och då, i den stunden, vill jag kunna känna att det här laget gör allt för varandra och hade de förlorat hade de fortfarande tagit hand om sig själva och varandra. För guldmedaljen är inget värd om vi måste ha den för att inte rasa samman på grund av vår obefintliga självkänsla.

    Och detta gäller alla, inte bara lag och enskilda idrottare, utan var och en av oss skulle behöva ha samma känsla inför det som de presterar. Vi är aldrig våra prestationer. Men prestationer är så sköna att lyckas med om vi samtidigt har vår självkänsla med oss. Så därför riktar jag mig till alla som vill prestera mer samtidigt som deras energinivå höjs och de mår bättre inombords.

    Go for gold mina vänner, ni är värda det!

  • 24 april 2014

    18 – Matematik

    8 kommentarer

    Prestera. Vi vet att vi behöver prestera mest hela tiden. Ändå är prestation ett laddat ord, på gränsen till fult.

    Första gången jag upplevde att det inte var bra att prestera maximalt var i skolan. Jag gillade matte och låg ofta långt fram i böckerna. Jag uppfattade matte som enkelt då. Jag kom på hur jag skulle göra med ett tal, sen var 30 tal efter det första snarlika så de gick i ett rasande tempo. Sen var det dags för nästa moment. Varje gång jag kom fram till läraren suckade denne och sa ”Du får inte gå vidare utan genomgång, här *räcker fram papper* gör dessa stenciler.” Så jag gjorde stenciler, på stenciler, efter stenciler. Till slut tog stencilerna slut och då fick jag istället höra ”Du får sluta för dagen.”

    Sparkandes smågrus med ryggsäcken nonchalant kastad över ena axeln gick jag med moloken min hemåt. Jag ville inte gå hem än, jag ville vara kvar i skolan och lära mig saker. Matematik var mitt favoritämne, men där och då, när jag stirrade ner i backen på väg hem så förändrades den känslan. Matte blev tråkigt, så tråkigt att jag på gymnasiet valde bort kursen Matematik C – just för att jag visste att matte, det kommer jag ändå inte fortsätta pyssla med.

    Jag säger inte att dessa incidenter styrde mitt yrkesval och att jag hade suttit här som civilingenjör om jag bara hade fått en annan stimulans. Men jag vet att något hände i mig när jag inte fick prestera utifrån min kunskap och lust. Jag tappade min lust och därmed även min kunskap.

    Men prestation kan även nu som vuxen förpassas in i skuggorna. En ska prestera, men en får inte prestera för mycket. Den kvinna som väljer att ha en karriär samtidigt som hon har barn blir ofta förpassad till dessa skuggor. En människa som väljer att viga sitt liv åt extremt mycket träning får höra ”kan det där verkligen vara bra?”. Kanske handlar det om avundsjuka, kanske om omsorg, kanske om jante. Oavsett verkar prestationer väcka känslor.

    För mig har prestation nästintill alltid varit något som fyller på min energi, medan understimulans har gjort mig energidränerad. Dock har jag märkt att det gäller enbart när jag styr min egen prestation. När människor idag blir dränerade på energi är det ofta för att de upplever att det förväntas en prestation från deras sida, men de vet inte exakt vad eller hur de ska gå tillväga för att uppnå den. De kan också ha upplevelsen av att deras prestationer ibland kan trampa andra på tårna och det vill vi naturligtvis vara försiktiga med. Samtidigt behöver vi prestera för att må bra. Den dagen vi har surfat bort tid på jobbet känns inte alls lika bra som den dagen då vi varit produktiva.

    För att prestationer ska generera energi behöver ett underlag skapas, där vi noggrant uttalar vad som ska presteras och när, så alla har möjlighet att ta kommando över sina egna prestationer. Kan vara hyfsat enkelt i en familj, men hur ska ett företag med många anställda göra? Jag tror att detta enbart kan ske om vi lär känna varandra och lär känna våra egna arbetsuppgifter/roller. Förr var rollerna ofta tydligare, idag ska gärna alla klara av att axla en säljarroll eller en gruppledarroll utan att vara varken säljare eller ledare. Detta genererar samma känsla som när läraren sa till 13-åriga Maria att hon får gå hem för här finns inget mer att göra. Det släcker lusten och vi tappar kontrollen och blir återhållsamma för det här var inte vad jag förväntade mig.

    Genom att lära känna varandra och våra uppgifter skapar vi inte bara djupare relationer och mer förtroende för varandra och oss själva. Vi skapar även en kunskapsbank som vi kan ösa ur när behov finnes. För vem visste att Anna var en rackare på att svetsa och att Pelle är en fena på att fixa fester?

    När vi presterar ur lust och kunskap genereras energi och engagemang, när vi får utvecklas och se förbättring skapas mer lust och kunskap. Vi kan få hjulet att snurra, men vi behöver hjälpas åt.

  • 16 april 2014

    02 – Är du bra på att rita?

    Inga kommentarer

    I mental träning är det naturligt att prata mål, men framförallt att skapa målbilder. När jag gick från att göra ”tankemål” till att rita mina mål blev det en otrolig skillnad. Att tänka sina mål och försöka sätta ord på det du vill är en sak, men har du någonsin provat att rita dina mål? Jag ska ge er ett exempel.

    För inte så länge sedan coachade jag en säljchef på ett företag och hen var så glad och nöjd för att ledningsgruppen hade kommit fram till mål för verksamheten. Det största målet var: ”Ett lönsamt företag”. Jag frågande om hen kunde rita upp målet för mig och fler ord kom. Ord som att de anställda skulle göra si eller så, om hur ledningen skulle arbeta på vissa vis etc. Men återigen ställde jag frågan ”Hur ritar du upp ett lönsamt företag?”. När jag hör detta mål så ser jag ett företag framför mig som sitter på sin skrivbordsstol med en cigarr ut genom glipan i dörren, ur fönstren fullkomligen rinner det ut pengar och företaget knappar ivrigt på datorn framför sig för att köpa och sälja mer aktier på börsen. Men detta var givetvis inte vad denna säljchef pratade om.

    Istället lyckades vi bryta ner den övergripande visionen till fler mindre mål som gick att teckna ner på en vanlig A4. No biggie, det behöver inte vara snyggt. Huvudsaken är att vi kan se målet klart och tydligt framför oss. Detta mål sätts sedan upp på valfri plats i företaget där alla dagligen kan se dem. Kanske i fikarummet.

    Vad har då detta för syfte? Jo, om vi har sett målet så är vi redan där i tanken (det här med att hjärnan inte kan hålla reda på fiktion och verklighet, ni vet?) och våra tankar kommer då styra våra handlingar till att följa i samma spår. En idrottare som tänker sig själv göra en perfekt utförd [vad de nu ska genomföra] kommer ha mycket större möjlighet att lyckas gentemot någon som 1) mäter sina prestationer med andra istället för att sätta upp ett eget mål 2) inte ser målet framför sig utan kör på känsla, idag gick det bra/idag dåligt.

    I detta inlägg kommer jag att bjuda på mig själv rejält. Nederst kommer ni att få se två av de många målbilder som jag har knåpat ihop under årens lopp. Några mål är uppnådda, andra på gång, men när målbilden väl är klar så känner jag mig sällan nervös inför att uppnå målet. Jag är redan där, jag har klarat det! Då är det full fokus på att kanalisera all min potential till att genomföra det jag vet att jag ska genomföra.

    Varför jag valde att visa just dessa två målbilder är för att de aldrig riktigt kan bli uppnådda, samtidigt som jag redan nu uppnått dem gång på gång. Detta är med andra ord lite av det guldregn jag pratade om igår. Jag får en sån otrolig kick och känsla av guldregn varje gång som jag får stå och tala inför folk [målbild 1] eller jag får ett uppdrag i företaget [målbild 2]. Detta är inte en medalj som jag ska uppnå utan en daglig strävan emot att återigen få plaska med mina fötter i guldpölarna. Varsågoda att beskåda:

    Målbild 1Målbild 2

  • 16 april 2014

    01 – Jakten på guldet

    Inga kommentarer

    För att kunna genomföra denna bloggutmaning kommer jag behöva vara ganska personlig, för om jag inte är det så kommer inte det jag vill förmedla att kännas på riktigt. Att kämpa med saker är inte, och har aldrig varit, riktigt okej. Vi ska svara ”Jo, det är bara bra, själv då?” på frågan hur läget är. Vi ska Instagramma perfekta bilder på oss själva, de bakverk vi gjort (köpt?), de underbara stunder vi (alltid?) har. Men förr i världen, utan mobiltelefonen, var det samma sak. Vi höll skiten inom familjen och berättade utåt för alla hur bra vi har det.

    Tänk om vi en gång för alla skulle börja vara helt ärliga. Vad skulle hända då? Skulle vi alla slippa bära på bördor, hjälpa varandra mer och knyta starkare band till andra människor både inom och utom familjen? Eller skulle vi alla falla in under den fuktiga offerkoftans stickiga och lite obehagliga, men ack så trygga, tillvaro? Jag vet inte, jag har inget svar. Men det jag vet är att om du är för personlig så riskerar du att hamna på andras ”peka finger-lista”. Jag tar den risken under dessa 21 dagar.

    Men jag kom av mig från ämnet, för denna dag har vi viktiga saker att ta itu med. Vi ska finna vårt guldregn och vi ska ställa in siktet på några guldmedaljer. Vi börjar med guldmedaljerna, för när jag pratar medaljer symboliserar de våra mål i livet. Dessa mål är våra resultatmål, det är sådana som du kan mäta, väga eller på andra sätt vara helt hundra säker på att nu är målet uppnått, nu har jag fått min medalj! När jag gick i skolan var hela mitt liv uppslukat av resultatmål, eftersom resultat var det enda som räknades, och jag inkasserade mina guldmedaljer en efter en. Men det räckte aldrig, jag kunde hänga hur många medaljer som helst kring halsen men jag mådde inte bättre för det. Istället tog jag dessa guldmedaljer för att inte må dåligt. För om jag någon gång fick ett silver (VG) eller ett brons (G) så smärtade det något fruktansvärt i själen och jag var inte värd vatten i mina egna ögon. Det var sporre nog till att ta fler guld.

    Efter att jag hade tagit min första examen på högskolan så började jag läsa mental träning och helt plötsligt förflyttades fokus ifrån att prestera mest och bäst till att må så bra som möjligt. Hela min värld kastades omkull. Hur skulle jag kunna må bra trots att jag inte kunde uppnå guldmedaljen? Det fanns inte ens någon guldmedalj! Det var då jag började forma nya mål i mitt liv, mål som inte var mätbara, mål som symboliseras av guldregn. Livsmål.

    Mina livsmål är ofta diffusa. Det kan vara en känsla som jag vill ta bort eller känna oftare, det kan vara att tysta de malande tankarna i huvudet, det kan vara att göra gott för andra. Idag är mina livsmål mycket viktigare än resultatmålen för att de gör mig till en tryggare och bättre människa – varje dag. Resultatmålen däremot, för visst finns även sådana kvar, är roliga att kämpa emot med de har fått en annan prägel. Känslan vid god prestation är fortfarande kvar, tävlingsinstinkten kan ni aldrig skaka ur denna kropp, men idag är dessa mål sekundära vilket gör att jag inte dömer mig själv om jag inte lyckas fullt ut. Jag har idag förstått att en guldmedalj aldrig kan slå ut känslan av att stå i ett guldregn, kavla upp byxbenen, hoppa i guldpölarna och bara njuta av att bli indränkt i den underbara känslan av att ”Idag mår jag bra, och det är jag som har lyckats åstadkomma denna känsla!”.

    Hur ser det ut i ditt liv? Har du någon guldmedalj i sikte? Känner du ibland hur du står i detta guldregn och blir dyngsur och överlycklig?

  • 16 april 2014

    00 – Hur ineffektiv är Du egentligen?

    Inga kommentarer

    Blir du provocerad av denna titel? Då är du förmodligen ganska lik mig. Jag anser att jag är högst produktiv, får mycket gjort och tycker om att prestera. Sådana som vi kan vara svåra att få tag i när det gäller förändringsprocesser – för vi tycker redan att vi gör allt så himla optimalt. Är du, kära läsare, däremot en person som inte alls blir provocerad av det ovanstående utan kanske istället tänker ”Mjo, jag är nog ganska ineffektiv ibland, kanske att jag kan tagga till lite genom att läsa vidare?” så är det ju alldeles strålande. Ni har båda hittat precis rätt blogg! Gratulerar!

    Sen finns det givetvis människor som tänker ”Åh, måste allt handla om prestation hela tiden – jag blir GALEN!”. Även du har kommit precis rätt. För det jag räknar till prestation och till att maximera sitt liv handlar snarare om att göra lika mycket eller mer men med mindre energiåtgång och mycket större njutning. För hur det än är behöver vi alla prestera på ett eller annat sätt. I skolan, på jobbet, på fritidsaktiviteter, på träningen. Överallt förväntar sig andra och/eller du själv en viss prestation, utfärdad av din kropp och din hjärna.

    Hjärnviljas blogg heter Go for Gold och det är självklart för en idrottare vad detta betyder. För oss andra behöver vi först och främst tänka på vad som är vår guldmedalj – vårt mål, det vi brinner för. Därefter så gäller det att ta oss dit, eller fylla livet med så mycket som möjligt av det vi brinner för. I den här bloggen så kommer du att möta tips och tankar på hur vi tar oss emot våra mål genom att använda fyra ledord: Prestation, Energi, Presentation och Möten. Alltid i syfte att göra livet så njutningsfullt som möjligt, energinivån så hög som möjligt och skapa en tillvaro där du arbetar med dig själv och inte emot dig själv. Simpelt? Nej, inte värst. Men väldigt spännande och otroligt kraftfullt när du väl tagit till dig principen.

    Jag ska genomföra en utmaning som är att blogga dagligen 21 dagar i sträck. Under denna utmaning är mitt syfte att påvisa hur mental träning, ”hjärnvilja” och kunskap kan förändra din vardag. Varje dag kommer jag att blogga om ett nytt område där den mentala träningen på ett handgripligt sätt har hjälpt mig att få ut mer energi, högre prestation och fler minuter på dygnet än vad jag hade innan förändringen.

    Häng på vettja så kan vi tillsammans…

    …go for Gold!