Arkiv
mental träning

  • 07 april 2017

    Talangbegreppet

    Inga kommentarer

    Kommunikation är svårt, det vet nästan alla som någon gång har försökt göra sig förstådd och interagera med en annan människa. Tolkningar, egna erfarenheter, begrepps betydelse – det är så mycket som kan göra att det jag säger och det du hör är två skilda saker.

    Kommunikation anser jag är fantastiskt intressant och det ligger till grund för så mycket annat att jag då och då kommer rikta blicken emot detta ämne och göra små djupdykningar. Just idag har begrepps betydelse och syftet med de ord vi väljer slagit an en sträng i mig som ligger och vibrerar så jag tar tillfället i akt att författa några rader kring detta.

    Var och varannan dag möts jag av begreppet ”talang”. Inte sällan är det unga människor som blir kallade talanger och framtidslöften och dessa lyfts fram på särskilda sätt. Media använder ordet flitigt och ”vanligt folk” likaså som vill beskriva en särskild prestation. I media hittar vi inte bara ordet talang utan även supertalang, extremtalang, talang utöver det vanliga.

    Varför är då detta något att orda om? Personer som gör bra prestationer är väl talanger, eller?

    En problematik som vi sällan tar upp med själva ordet talang är att det är svårt att definiera vad vi faktiskt menar när vi säger det. Ordet osar mystik och ger en antydan om att det är något alldeles extra med denna person, att talang är något förutbestämt, att personen ”besitter en gåva”, har en förmåga utöver det vanliga. Talang – nåt vi föds med, något som ingen kan förklara, det bara finns där.

    Eftersom vi inte riktigt har klart för oss vad vi menar när vi säger talang, mer än att många anser att det är något slags medfödd förmåga, så luras vi lätt att tro att vi kan finna dessa ”talanger” redan i ung ålder. Mitt område är sportens värld så jag tar exempel därifrån, även om vi självklart letar talanger även på andra områden i samhället. När vi på träning ser en person som är snabb, stark, har enkelt att förstå spelet, lär sig snabbt etc. så är det lätt att tänka ”vilken talang”. Dessa personer blir sedan premierade, får kanske spela mer, får mer uppmärksamhet från tränaren och lär sig därav ännu fortare. Den kanske även får chans att lära ut till andra jämnåriga vilket gör att kunskaperna befästs ytterligare.

    Är detta så farligt då? Är någon en talang så är det väl så. Varför behöver detta problematiseras?

    DN hade förra året en artikel om snedfördelningen inom fotbollen där följande siffror väckte mitt intresse över hur vi tänker kring talanger:

    Totalt superettan + allsvenskan herrar (födelsedatum i procent)
    Kvartal 1: 32% (157 spelare)
    Kvartal 2: 30% (147 spelare)
    Kvartal 3: 23% (114 spelare)
    Kvartal 4: 16% (78 spelare)

    62% av de som kommer till Superettan och Allsvenskan i fotboll är födda första delen av året. Endast 16% är födda de tre sista månaderna. Är det alltså så att vi har större chans att ”vara en talang” om vi föds tidigt på året?

    Här har vi kommit ner till den brännande punkten – vad är egentligen en talang?

    Är det en talang att vara född i januari? ”Nej” svarar de allra flesta. Ändå blir vi gång på gång lurade att tro att barn som är födda 11 månader före en jämnårig är en talang. Det finns flera anledningar till att en person är duktigare än en annan, men för barn och ungdomar är en stor anledning när på året personen är född. Det kan också ha att göra med social, kognitiv och emotionell utveckling, det kan ha att göra med att jag har ett storasyskon som spelar den sport jag själv intresserar mig av och får hjälp genom att härma en äldre. Det kan ha att göra med att jag utövar två eller fler sporter parallellt vilket gör att jag snabbar på motorisk förmåga.

    Problemet är inte att barnen är olika i sina förmågor, det är klart att barn måste få vara det. Problemet är att selekteringen börjar för tidigt. Några oktober- till decemberbarn droppar av från sporten redan i 7-10 års ålder för de känner att de aldrig kommer ikapp sina kompisar (se bild ovan från ”Idrottens Himmel & Helvete”). Senare sållas några fler bort för att det enbart är ”talangerna” som får åka på vissa läger, blir uttagna till viktiga matcher, blir intagna på akademier eller gymnasium etc. Många har säkert hört att Marcus Hellner blev nobbad av fyra skidgymnasier innan han blev antagen i Gällivare.

    Var Marcus en talang? Kanske.

    Spelar det någon roll? Egentligen inte.

    Det vi vet är att han blev en av världens bästa skidåkare. Det vi också vet är att det inte var tack vare det system vi idag har inom sporten, utan trots det. Det var definitivt inte tack vare att hans tränare/skola kallade hans jämnåriga för talanger och i och med det inte gav Marcus samma chanser.

    Talangbegreppet grumlar vårt sinne och gör ofta människor en otjänst mer än det gynnar dem. Självklart ska vi stötta och peppa ambitiösa individer, självklart ska vi ge konkret feedback på bra prestationer. Men lika självklart är det att vi ska behålla så många barn och ungdomar inom idrotten så länge som möjligt och ta fram varje individs bästa. Jag tror att vi förmodligen gör det sistnämnda sämre om vi använder oss av begrepp som indikerar att en person har en speciell förmåga i tidig ålder. Det kanske inte missgynnar den personen, men det blir tyvärr oerhört enkelt att då bortse från andra individer som inte besitter samma förmågor. Barnen och ungdomarna har sin takt när det gäller fysisk, social och kognitiv utveckling – den sker i den takt som den ska. Vi vuxna behöver bejaka den takten och ge alla lika mycket stöd och möjlighet att bli sitt allra bästa jag.

    Så, hur märker vi då att vi har lyckats med detta?

    Ett exempel är att siffror inom stora sporter som presenteras om några år ser ut ungefär såhär:

    Totalt superettan + allsvenskan herrar (födelsedatum i procent)
    Kvartal 1: 24%
    Kvartal 2: 27%
    Kvartal 3: 23%
    Kvartal 4: 26%

     

  • 25 augusti 2014

    Tro på dig själv!

    Inga kommentarer

    Det finns så mycket saker vi säger, men som vi inte alltid har klart för oss varför vi säger. ”Tro på dig själv” anser jag vara ett sådant. Om vi inte vet vad det faktiskt betyder att tro på sig själv så är det svårt att ta till sig detta budskap.

    Att säga till någon att den ska tro på sig själv är snällt och peppande, men kan även verka luddigt och svårköpt. Kanske för att det är svårt att se vad det innebär att tro på sig själv. Jag skulle säga att uttrycket innebär ”Se dig själv göra det” och ”det” kan i det här fallet vara precis vad du vill. Vinna guld, gå ner 10 kg i vikt, skapa en ny rutin, börja träna, sluta röka. Oavsett vad ditt ”det” är så behöver du se dig själv genomföra handlingen innan du sätter igång – det skapar nämligen förutsättningar för din kropp, hjärna och omgivning att hantera din tro på dig själv = ditt beslut.

    Innan du för din inre syn klarar av att se dig genomföra det du vill så kommer det vara otroligt svårt att lyckas. Vi behöver mobilisera kropp och hjärna för att få dem att arbeta för oss och inte emot oss och ett bra sätt att göra detta är just visualisering. Så länge du ”bara” vill något, men egentligen inte tror på att just DU kan genomföra det så kommer det att kännas väldigt tungt, svårt och förmodligen kommer du inte hela vägen fram till målet. Om du däremot kan se dig själv korsa mållinjen först, komma i de mindre jeansen eller sätta din fot på gymmet. Om du kan se dig själv utan cigaretter eller med guldet runt halsen. Om du kan se det och känna det, så kommer du också att kunna genomföra det.

    Sen finns det en till viktig aspekt: Omgivningen. För på vägen till seger är det skönt med andra runt omkring som peppar oss. Något som nyligen hände i min umgängeskrets är ett gott exempel på detta. Det är lätt att på söndag morgon återigen upprepa orden ”jag ska aldrig mer dricka”, för att nästa fredag och lördag vara där igen. Detta är mer regel än undantag och hur många tror egentligen på någon som säger ”jag ska aldrig mer dricka”? För några månader sedan sade en av mina vänner att hen numer inte skulle dricka alkohol. Skillnaden var att hen, efter många år av ”jag ska aldrig mer dricka-söndagar”, nu faktiskt kunde se sig själv genomföra detta. Se sig själv utan alkohol, se sig själv nykter i situationer där alkohol alltid förut fanns med i bilden. Att lita på hens beslut var inte svårt, ej heller att respektera det till fullo.

    Så nästa gång du vill något, nästa gång du slänger ur dig ett ”skulle vara schysst om en kunde…” – visualisera då dig själv göra just det. OM du lyckas se dig själv genomföra just detta, vad blev då känslan? Kändes det svårt och hopplöst? Kändes det häftigt och spännande? Känns det roligt och engagerande? Känn efter, för känns det mer plus än minus så har du en bra start. Känns det som att du redan är där, då är saken klar. Berätta sedan för dig själv och så många som möjligt vad du just har bestämt dig för. När du berättar för andra cementerar du beslutet i dig själv och arbetet blir så mycket lättare när du har support i din närhet.

    Om du verkligen vill uppnå något i ditt liv, se då till att din inre syn är snäll emot dig = att du tror på dig själv – då behöver du knappt ens kämpa, då är det bara att segla mot seger.

  • 08 juli 2014

    SM-guld

    Inga kommentarer

    Jag har ännu inte riktigt landat efter helgens SM-bravader i Borås. SM-veckan avslutades i söndags och då bjöd bland annat Sveriges truppgymnastelit på en härlig show i Boråshallen. Däribland fantastiska VGGF (Västerås/Gefle) som jag har haft förmånen att jobba mentalt med sedan i januari. Under detta halvår har gymnasterna utvecklats något enormt. Inte bara voltmässigt utan framförallt så har ett lugn och en trygghet lagt sig över truppen. De ser varandra, de hjälper varandra och de har lyckats med att få en slående samstämmighet i friståendet – trots att det är två olika lag som slagits ihop och de har endast tränat tillsammans en gång i veckan .

    Att sitta på läktaren och se deras prestationer är obeskrivligt. Trycket från VGGFs hejarklack var enormt, vilken kärlek som levereras till våra kära gymnaster och vise versa. På golvet är det kamp och fight, men samtidigt är där en enda stor familj där alla respekterar och bryr sig om varandra. Svårslaget. Jag kan verkligen förstå varför människor älskar truppgymnastik mer än nåt annat.

    Jag fick samtidigt möjlighet att avverka några fler minuter på mina ”15 minutes of fame”. SVT1 sände direkt ifrån Boråshallen och jag fick äran att stå i Kiss&Cry-corner och invänta poängen. Den enorma stoltheten när poängen levereras, glädjen i hur mycket laget har höjt sig sedan Svenska Cupen i maj. På knappt två månader har en stor utveckling skett och framförallt i friståendet synliggörs detta, samstämmigheten lyser igenom. För att inte tala om Emils trippel på tumbling som till och med chockade kommentatorerna. Vilken underbar avslutning på VGGFs tävling.

    Att ha kunnat bidra med lugn, glädje, energi och goda råd till detta härliga gäng betyder så otroligt mycket. Jag lär känna dem alla mer än de anar. Jag ser, jag skriver ner, jag vänder och vrider, jag testar övningar, jag pushar, jag noterar, jag läser av och till slut har jag målat en tavla av var och en av dem. En tavla som sedan kan utvecklas och skruvas till, kan stärkas upp och finslipas. Allt för att skapa en högpresterande välmående individ.

    Att nu behöva lämna detta lag känns tungt, det är baksidan med den mentala träningen. Som MT behöver jag hålla mig bakom, i periferin, hoppa in där det behövs, hjälpa till, stötta, se, älska dem alla för de underbara människor de är – för älskar jag dem inte så kan jag inte göra ett bra jobb. Sen är tävlingen slut, laget löses upp, det är över för denna gång.  Jag hänger kvar här en stund, låter mig själv glädjas och sörja färdigt. För att sedan finna nya projekt, med nya underbara människor och ett nytt mål, en ny klättring, ett nytt guld.

    VGGF – ni är fantastiska. Ni tog SM-guld. Ni vann vänner för livet. Ni är värda allt gott. Tack för att ni släppte in mig i ert underbara gäng. Jag glömmer er aldrig.

    Jag har bara ett sista tillägg:

    Always in life
    no matter what you’re aiming for
    no matter how hard it seems
    promise me one thing
    Go for GOLD!

  • 18 juni 2014

    Går du på repeat?

    Inga kommentarer

    Brukar du lyssna på dig själv? Det är svårt, för vi är så vana, orden bara passerar och samma sak sägs ofta gång efter annan. Det är inget vi reflekterar över. Inte heller när vi pratar med någon som vi känner väl reagerar och reflekterar vi särskilt ofta. De säger det vi förväntar oss att de ska säga. Och säger det något annat så lyckas vi oftast tolka in det i mallen för vad som borde ha sagts.

    Men då och då kan det vara nyttigt att stanna upp och lyssna. Framförallt om vi känner att vi har något som stoppar oss i vår vardag. För det som stoppar oss är ofta orden som vi repeterat så många gånger.

    Om du inte tycker om att göra något, säg att du inte tycker om att hålla föredrag och presentationer, då är det ofta det du säger till dig själv varje gång som detta kommer på tal. När du själv behöver göra det, när andra gör det, när någon pratar om det. Varje gång så halkar orden ur dig ”Usch, jag hatar att hålla presentationer!” eller ”Hålla föredrag är det värsta jag vet”. Det betyder att varje gång detta på olika sätt kommer på tal så skapar du en negativ känsla i dig själv. Vem vill ställa sig på en scen om den tretusentvå gånger tidigare har hört att det här är det värsta som finns. Här strejkar givetvis kroppen (eftersom det är våra cellminnen som minns obehaget när du säger dessa ord) och reagerar med att svettas, stamma, få yrsel och du upplever att du gör bort dig – och vips har du cementerat känslan ytterligare: ”Jag ÄR verkligen usel på att hålla föredrag!”

    Om du däremot vänder orden och gör det till något hoppfullt. ”Åh, vad jag skulle vilja lära mig att hålla föredrag!” eller ”Jag vågar inte idag, men det är klart att jag skulle vilja lära mig”. Försök att hela tiden använda uttryck som visar att det är spännande, roligt och som gör dig hoppfull istället för nedslagen så kommer du så sakteliga känna att kroppen byter fokus. När ni pratar om presentationer kanske kroppen istället reagerar med att bli nyfiken och nästan lite sugen på att testa.

    Du lurar ändå dig själv hela tiden, så varför inte lura dig att tro något positivt om dig själv istället för något som nedvärderar dig?

  • 18 maj 2014

    Om att lyfta varandra

    4 kommentarer

    Hur peppar vi varandra på bästa sätt?

    Genom en kommentar tillhörande mitt förra inlägg  så uppkom denna fråga. För visst är det svårt att veta hur vi ska peppa både oss själva och andra stundtals? Något som fungerade igår kanske inte alls fungerar idag och något som känns bra för en viss prestation kanske inte passar för en annan.

    Jag började fundera kring detta och fick fram att ordet ”pepp” egentligen är väldigt missvisande. Pepp för mig blir gärna glada tillrop, applåder, ett verbaliserat kom igen nu-korståg med intensiv framtoning. För visst är det så vi gör när vi står bredvid skidspåret och ser åkarna svischa förbi, när vi står i klacken och ser hur en forward närmar sig motståndarmålet. Och på håll passar denna typ av pepp utmärkt. Men hur gör vi i ett lag eller i en familj där alla står oss nära?

    Mycket av den mentala träningen handlar om att läsa av vad som pågår bortom orden. Mycket av det vi känner verbaliseras aldrig, men är nog så viktigt att ta fasta på. Däremot så fungerar människor så att ju närmare vi står en person desto mer tar vi för givet att den personen ska förstå om oss. Vi pratar ibland inte mer med våra närstående än vad vi gör med läktarklacken om hur vi känner, ändå förväntar vi oss mer förståelse från de nära och kära. Så för att pepp ska landa rätt behöver vi först och främst ställa frågor.

    Att ta reda på vad som finns inuti just idag eller just inför denna specifika prestation. För genom att få fatt i känslan kan vi också använda vårt pepp på bästa sätt. Men sen var det ju det här med ordet ”pepp” som kanske hellre ska bytas ut till stöd eller uppbackning när vi vill nå någon som står oss nära. Pepp kan för mig vara en blick som säger ”jag tror på dig”, en hand på ryggen som säger ”du är trygg, det här ordnar sig”, en tumme upp och ett stort leende som säger ”du är grym, det här tar du”, en mening av bekräftande ”det du gör nu är otroligt starkt, jag förstår om du känner dig nervös”, en kram som får pressen inifrån att lägga sig lite.

    Det finns så många olika sätt att nå varandra och peppa varandra och om du själv känner att ditt lag eller din familj inte alltid peppar dig på det sätt du vill, fundera då på om du har varit riktigt tydlig med vad du har för behov. Vi måste alla hjälpas åt för att stärka våra lag och våra familjer, vi behöver föra en ständig dialog för börjar vi ta saker för givna så blir det oftast mer fel än rätt.

    Och samtidigt, det är alltid bättre att peppa på något sätt än att vara rädd för att peppa alls. Det är klart att vi ska lyfta varandra, för lyfter du mig så lyfter jag dig och det är så mycket roligare och tryggare än att streta på egen hand.

  • 16 maj 2014

    Mästarnas mentala tränare

    3 kommentarer

    Den mentala tränaren i mig jublade mig igenom halva Mästarnas Mästare denna säsong. För direkt när Thomas Ravelli äntrade huset så blev det en skillnad i stämning. Lagandan fördjupades i takt med att hejarropen ökade. Helt plötsligt hade aktiviteterna gått ifrån blodigt allvar till lekfullt jäklar anamma. Självklart var det fortfarande en tävling. Men att se hur tävling och tävling inte behöver se ut på samma sätt var uppfriskande.

    Nu ska jag inte rita gloria över Ravelli och påstå att han alltid varit på det här viset. Han skrek på sin fotbollskollega så håret fladdrade och han har visat upp ett minst sagt hetsigt temperament på fotbollsmatcherna. Men när Tommy Söderberg och Ravelli satt och pratade under ett av programmen så frågade Thomas Tommy om inte han kunde känna segerns sötma när han tänker tillbaka på en stor seger. Men Tommy hävdade att så inte var fallet, han hade till och med tänkt ”Kom ihåg den här känslan nu!” när han väl stod där med bucklan. Men ändå, den försvann..

    Kanske är det detta som gör att mitt fokus ligger på att skapa en känsla av att nuet är viktigt. En känsla av engagemang och att det är lagets totala glädje under hela processen som är det viktiga. Inte enbart den lycka de känner när de vinner. För blir allt bara prestation och inget mer, så anser jag att mitt jobb inte är något värt. Vinna, det kan laget eller personen givetvis göra även om jag inte finns med i bilden. Men att känna gemenskap, ta sig igenom tuffa tider, skador, avhopp och inhopp – det är en annan sak. Att kunna ladda om när de förra fyra matcherna har gått åt skogen, att pussla ihop livet så att träningen tar plats men inte all plats, att känna efter och njuta – det är mycket svårare utan en MT. Och fångar du detta, är det samtidigt mycket lättare att vinna.

    Jag hävdar att Ravelli blev en indirekt mental tränare för laget. Vissa har invändningar som ”Han psykade dem!”, men jag tror inte att det handlar om psykning, jag tror att det handlade om en ren och skär vilja att göra laget gott istället för att göra sig själv gott. För Ravelli har förstått att det ena ger det andra.
    Andra hävdar att han inte hade tillräcklig vinnarinstinkt. Vad är då vinnarinstinkt? Behöver en alltid gå över lik för att vilja vinna? Behöver en bli tjurig och grinig när en förlorar, kasta saker i backen och inte vilja ta en intervju? Är det det enda sättet att känna kämparglöd? Jag tror inte det. Jag tror att om du tävlar individuellt och har förstått att du inte kan påverka andra än dig själv så tar det otroligt mycket mer energi att gå runt och vara tjurig och/eller lägga energi på att oroa sig om du ska vinna eller inte. Istället för att skapa ett lugn inom dig själv i som uppkommer i samma stund som du önskar andra lycka. Kroppen och hjärnan är ett team, är coachen (hjärnan) lugn så är laget (kroppen) lugnt.

    Och vad är en vinst? Jag har aldrig hört någon få så många goda ord sagda till sig som Ravelli fick under denna säsong ”givmild” ”alltid generös” ”som en pappa för oss” ”tar hand om oss” ”fick oss andra att skratta”. Jag tror att bucklan är fantastisk att vinna – för såklart har Ravelli en vinnarskalle kvar inom sig. Men den största vinsten tror jag är alla de andra deltagarnas, och många tv-tittares, hjärtan.

  • 08 maj 2014

    Inre & yttre motivation

    Inga kommentarer

    Inre och yttre motivation är två begrepp som det talas om inom motivationsforskningen. Den inre motivationen handlar om att själv vilja, ha ett brinnande intresse och ett eget driv till genomförande. Den yttre motivationen handlar om att göra för att vara andra till lags men utan att egentligen själv vilja, eller att tro sig behöva göra något, kanske till och med bli hotad till att göra något.

    Men motivation som motivation eller? Vad spelar det egentligen för roll om jag av egen fri vilja studerar till provet eller om jag studerar för att göra läraren eller mina föräldrar till lags – om jag ändå får samma antal rätt? När resultatet av den inre och den yttre motivationen blir detsamma, spelar det då någon roll? Är det inte slutresultatet som räknas?

    Det jag tar med mig ifrån skolans värld är att den inre motivationen inte räknas. Det var endast provresultatet som gilldes. Vägen dit? Totalt ointressant, för det är inte den som bedöms i slutbetyget.

    När jag gick på gymnasiet så hade jag vid ett tillfälle gjort ett mycket gediget arbete inom ett ämne som jag verkligen brann för. Detta arbete lade jag ner mycket tid på, jag efterforskade, jag ritade bilder, jag gjorde ett vackert kompendium och jag försummade annat som jag också tyckte var roligt för att få detta arbete perfekt. Jag lämnade stolt in arbetet och fick självklart mycket goda ord ifrån läraren som verkligen tyckte om det jag hade presterat. Efter några veckor skulle vi ha ett sista prov i kursen och det hade gått relativt bra hittills. Jag hade fått ett starkt VG på första provet och sen MVG med råge på min inlämning som jag hade gjort med själ och hjärta – med inre motivation. Jag skrev dock VG+ på det sista provet och när läraren tog in mig för att prata slutbetyg så sa hen att ”du har gjort ett magnifikt jobb med inlämningen, men som du förstår så kan jag inte ge dig mer än VG eftersom du inte riktigt kom upp i MVG på proven”. Jag hävdade att jag vid båda tillfällena hade legat väldigt nära MVG-gränsen och undrade om inte mitt engagemang i klassrummet samt mitt arbete kunde väga upp de futtiga poängen? Jag hade trots allt brunnit för detta ämne.

    Men svaret blev ett blankt nej.

    Min inre motivation som hade drivit mig att göra det fantastiska arbete som jag var så stolt över trasades sönder och jag gick därifrån med tårar i ögonen. Inte för att jag hade fått ett VG, utan för att jag verkligen hade brunnit för något,men lärare brydde sig föga om mitt engagemang. Det räckte för att blåsa ut den elden.

    Sedan dess har jag givetvis funnit andra områden i livet där jag känner en stark inre motivation men detta tillfälle har fått mig att undra mycket över hur jag kan locka fram den inre motivationen i ungdomar och vuxna som säkerligen gång på gång har varit med om att ett inre ljus släcks av någon annan.

    Ytterligare ett exempel på när den inre motivationen får sig en knäck är i alla människor som säger att de har svårt att säga nej. Varje gång som denna person säger ja till något så behöver den ”lura” kroppen att det är detta den vill.
    Den inre och den yttre motivationen kommer i konflikt:
    IM: ”Men vad gör du? Varför säger du Ja för, du har vare sig tid eller lust med detta!”
    YM: ”Äh, tyst med dig. Det här är faktiskt viktigt, och den här människan behöver mig och det går alltid att hitta lite tid och jag känner mig visst motiverad – jag VILL ju hjälpa!”
    IM: ”Hjälpa? När testade du att hjälpa dig själv sist? Var det när du tog huvudvärkstablett och kaffe för att du inte hade sovit tillräckligt på natten? Eller när du gick till läkaren för att du hade ont i magen och det visade sig vara magkatarr?”
    YM: ”Du ska då alltid vara på mig, låt mig vara!”
    IM: ”Om du skulle låta MIG bestämma lite oftare så skulle du må bättre och orka mer. Men du har glömt hur det känns va? Att känna riktig inre motivation, och inte bara den du inbillar dig att du känner!”

    Såhär kan jag tänka mig att rösterna mellan den Inre och den Yttre motivationen låter inuti alla ja-sägare som inte lyssnar på sig själva utan tror att de mår bra av att hjälpa andra först.

    Så mitt tips är: 
    Slå upp förra veckan i er kalender. Fatta pennan och skriv ett I respektive ett Y bakom varje aktivitet. Vad kom ur din Inre motivation och vad kom ur din Yttre motivation? Vad är det du gör för att du har ett brinnande intresse, en glöd som vägrar slockna och en vilja stark som stål. Och vad är det du gör för att du måste, för att vara andra till lags, för att du inte tror att du kan säga nej?

    Fundera sen på hur du kan vända dina Y:n så att de blir till I:n?

  • 27 april 2014

    21 – Blomstra gott folk

    6 kommentarer

    21 dagar har passerat av Företagarens bloggutmaning och 21 stycken inlägg har det blivit. Varje dag har bloggen uppdaterats och det bästa av allt är att jag har förnyat bloggens utseende, gjort den mycket mer läsarvänlig och väldigt mycket enklare och roligare att jobba i – vilket kommer att resultera i fler inlägg.

    Mina inlägg har varit varierande, men etikettmolnet talar sitt tydliga språk – mental träning, prestation, energi är ledord som jag cirkulerar kring. Och för väl är väl det, då jag vigt mitt liv åt att studera mental träning och verka för att ge barn, ungdomar och vuxna chansen att nå sin fulla potential.

    Många tror att mental träning och prestation är något pushande, något som pressar och forcerar. Det kan inte bli mer fel. Mental träning skapar utrymme i hjärnan så att kroppen kan få komma fram och göra det den är bra på utan hjärnans ständiga påhopp. Vi är själva våra värsta kritiker och vi människor verkar älska att trycka ner oss själva och minsann tala om att det vi gör inte är bra, inte är tillräckligt, kanske inte duger överhuvudtaget. Allt detta struntprat vill jag som mental tränare sudda bort. Vi är en vacker blomsterplantering och våra negativa och destruktiva tankar är som ogräs och mördarsniglar – de förpestar det som kunde vara så vackert.

    Jag brinner för att se människor blomstra. Jag vill se alla färger som finns i individen jag har framför mig. Jag vill höra glada och positiva ord. Jag vill se att lag stöttar varandra. Jag vill höra tränarnas peppande tillrop. Jag vill se segergesterna. Jag vill se svetten, drivet och glädjetårarna. Jag vill se guldmedaljen hängas om halsen och då, i den stunden, vill jag kunna känna att det här laget gör allt för varandra och hade de förlorat hade de fortfarande tagit hand om sig själva och varandra. För guldmedaljen är inget värd om vi måste ha den för att inte rasa samman på grund av vår obefintliga självkänsla.

    Och detta gäller alla, inte bara lag och enskilda idrottare, utan var och en av oss skulle behöva ha samma känsla inför det som de presterar. Vi är aldrig våra prestationer. Men prestationer är så sköna att lyckas med om vi samtidigt har vår självkänsla med oss. Så därför riktar jag mig till alla som vill prestera mer samtidigt som deras energinivå höjs och de mår bättre inombords.

    Go for gold mina vänner, ni är värda det!

  • 26 april 2014

    19 – Gas eller broms

    2 kommentarer

    Har du någon gång blivit sjuk i början av semestern?

    Visst är det frustrerande att börja semestern med en rejäl förkylning – ”Samma visa nu igen”. Men det kroppen har gjort är att den har hållit ut under hela tiden som du har tryckt foten på gaspedalen. Hela vägen in i mål, tills du istället lade foten på bromsen och saktade in. Då såg den sin chans att verkligen däcka dig rejält.

    Det du egentligen har gjort är en målbild med ett bestämt slut. De sista veckorna innan semestern är hektiska, men du vet också vad du behöver få klart innan du kan gå på ledighet – det ger dig en klar målbild. Och den har det viktigaste – en deadline. Ett bestämt avslut. Det kommer att gasas hit, men inte längre.

    Dessvärre gasar vi väldigt ofta i våra liv, nästintill hela tiden håller vi foten på gaspedalen. Ofta tillsammans med att vi ständigt tänker ”Jag måste sluta stressa”, ”Jag jobbar för mycket”, ”Jag är så trött”. Alla dessa kommandon har ett gemensamt – de lägger foten på bromsen. Men precis som med en häst som blir förvirrad när den känner att skänklarna driver på samtidigt som någon drar i tyglarna, på samma sätt blir vår kropp förvirrad över de dubbla kommandon som sänds ut från vår hjärna, ut i vår ryggmärg och in i varje cell. Är det på eller av? Är det on eller off? Är det gas eller broms?

    Kroppen är alltid villig att hjälpa oss. Den hjälper oss med det vi vill ha ifrån den – om vi på ett enkelt bildligt sätt berättar för kroppen vad det är vi vill åt. Om vi istället skickar dubbla budskap så kommer kroppen med allra strösta sannolikhet att bli frustrerad, trött, orkeslös och tillslut så brakar vi rakt in i den berömda väggen.

    En bra övning är att ta 5 minuter efter lunch där du sitter på en stol, blundar och bara andas. Ställ klockan på 6 minuter, men berätta för din kropp att du ska sitta i 5 minuter. De första gångerna kommer du säkerligen ”vakna upp” när alarmet ringer, men ju mer synkad kropp och hjärna blir, ju lugnare och mer balanserad du blir – desto närmare 5 minutersstrecket kommer du att ”vakna upp” av dig själv. Kroppen vet hur långt 5 minuter är, men den behöver fritt utrymme i hjärnan för att kunna känna in.

    Prova detta och se, hur nära 5 minuter kommer du?

  • 23 april 2014

    17 – Våga vägra ge upp

    3 kommentarer

    Våga vägra ge uppJag är väldigt förtjust i frågor. Om jag inte får dem ställda genom andra människor så går jag gärna själv och funderar på frågor. Inte för att jag nödvändigtvis behöver finna svar till dem. Utan för att det känns som att om det finns frågor så finns det något att sträva efter, något som håller min hjärna igång. Jag tycker om att hålla igång både kropp och hjärna, och jag har märkt att dessa två ofta går hand i hand. Idag till exempel, när jag stod och stretchade med gruppen framför mig efter att jag lett ett spinningpass, så kom jag på svaret på en fråga som jag har gått och tuggat länge, länge.. Bara sådär dök det upp i mitt huvud och jag kände mig alldeles tillfredsställd inombords där jag stod och sträckte ut baksida lår.

    Härom dagen fick jag en fråga. Eller i ärlighetens namn så bad jag om en fråga. Och frågan jag fick var:

    ”Hur motiverar man sig till att fortsätta söka jobb om man aldrig ens får komma på intervju?”

    En mycket berättigad fråga och säkerligen något som många känner igen sig i. Hur finner du orken att inte ge upp trots att du får nej på nej på nej slängda i ansiktet?

    Själv hade jag inget bra svar sådär på rak arm, så för att ändå komma med ett svar tog jag hjälp av uppfinnaren Thomas Edison. Thomas, med sin otroliga CV innehållandes 1 328 patent (om inte wikipedia ljög mig rätt upp i ansiktet), var nog egentligen inte mer än människa han heller. Men det finns en skillnad mellan honom och många andra människor och det sammanfattar han själv så bra i följande citat:

    ”Many of life’s failures are people who did not realize how close they were to success when they gave up.”

    Vi vet aldrig när det kommer att vända, när vi får vårt ”Ja”, när vi bryter nollan i matchen. MEN, hur cheesy det än må låta så vet vi att den enda möjligheten för ATT det ska vända är att vi fortsätter framåt. Att lägga sig ner och ge upp kommer definitivt aldrig att leda oss framåt mot det vi strävar efter.

    Sen finns det bra och bättre sätt att ta sig framåt på, men det får bli ett annat inlägg..