Arkiv
irak

  • 16 april 2014

    06 – När godståget passerar

    Inga kommentarer

    Idag hade jag en helt annan tanke med bloggen än det ni nu kommer att få läsa. Men denna tanke får stiga åt sidan idag. Egentligen hade den inget val, något annat kom dundrande förbi som ett godståg och jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig ifrån dånet.

    Jag loggade in på Facebook på förmiddagen medan sambon min var ute med racercykeln. Ett inlägg berättade om en mobiltelefon som försvunnit under natten, men det som fångade min uppmärksamhet var den avslutande meningen ”Tjejer, var rädda om er därute…”. Jag blev alldeles torr i halsen och klickade fram kommentarerna. Bland annat finns en länk till dagens Närkes Allehanda: Kvinna våldtagen… Nej! Det får inte vara sant! Jag vet att det sker, alldeles för ofta för att vi ska kunna blunda för det, men ändå lyckas jag döva sinnena. Tills bomben slår ner alldeles för nära och skakar om hela grannskapet, själen och tanken.

    Hur många känslor måste inte ha passerat i hennes kropp sedan överfallet? Rädd, skärrad, förbannad, kränkt, ledsen, sårad, frustrerad… Otaliga känslor i en enda röra som biter fast och skakar om. Att någon tar sig friheten till detta, att det finns icke-människor som anser sig ha rätten att trasa sönder en annan människas själ, trampa på och klösa tryggheten ur en människa som inte hade gjort något för att förtjäna detta brutala straff. Varför finns dem, icke-människorna? Varför?

    Vid lunchtid slår jag upp torsdagens VLT (som jag ännu ej hade hunnit läsa) och läser följande text:

    ”Det nya lagförslaget gäller Iraks shiamuslimer som är i majoritet. Enligt förslaget får flickor gifta sig från nio års ålder. Kvinnor måste ha mannens godkännande för att lämna hemmet och män har rätt att ha sex med sin hustru även om hon inte vill. Regeringen har godkänt lagen, men den måste passera parlamentet för att träda i kraft.”

    Jag var så suddig i huvudet att jag knappt förstod vad jag läste. Ett godståg hade redan dånat förbi och tätt inpå kom nästa. Allt de lämnade efter sig var den obehagliga ringande tonen i mina öron.

    Idag går min kärlek och mina tankar till kvinnor i strid emot förtryck och omyndigförklarande, till kvinnor som av ingen som helst anledning får sin själ bortryckt och sönderslagen för att sen själva behöva pussla ihop den igen och gå vidare med ärr svåra att bleka. Människor därute, visa att vi älskar och visa att kärlek vinner tillslut. Män, kvinnor, människor. Vi alla behövs i denna strid.