Arkiv
ärlighet

  • 18 april 2014

    12 – Ett ”Nej” är bättre än inget

    1 kommentar

    Varför tror vi så ofta att inget svar är bättre än ett ärligt svar? Det är ungefär som att tågkonduktören ser att du har en biljett som går till Ystad, men du sitter på ett tåg till Luleå. Om du själv inte är väldigt insatt i Sveriges geografi, eller om du råkar somna efter att kontrollanten har klippt din biljett, så är det en väldigt obehaglig överraskning som väntar när du vaknar. Hade det inte då varit bättre om konduktören sagt till direkt och släppt av dig redan i Gävle?

    Jag upplever att vi människor ofta klipper varandras biljetter, utan att berätta att detta är fel tåg. Kanske för att slippa ta konflikter, slippa såra, kanske av rädsla eller för att vi är lata – vad vet jag. Men vi berättar inte fakta. Istället försöker vi undvika samtalet, svarar inte i telefonen, skickar andra som kommer med vaga förklaringar till varför det inte kan bli som det först var tänkt.

    Inte nog med att jag inte får det jag förväntade mig så har min tid slösats, mina energier ödslats och min hjärna har fått hoppats och tro på något som sen bara rinner ut i sanden. Varför inte istället ge mig ett rakt svar, ett nej, ett ”jag är inte intresserad”, ett ”vi ser hellre att någon annan har detta ansvarsområde”, ett ”tack, men nej tack!” än att invagga mig i felaktig tro och försätta mig i ett ingenmansland, ett vakuum, där jag inte kan handla av egen kraft utan bara vänta. Invänta ett icke-svar som radar upp ännu fler frågetecken framför mig.

    Varför inte bara våga vara ärliga så sparar vi varandras tid, energi och drömmar. I alla fall så önskar jag att ni gör så emot mig. Visst får ni gärna säga ”Dessvärre är ni på fel tåg” istället för ”Du är på fel tåg, dumjävel”, men huvudsaken är att du säger det. Jag skulle uppskatta det oavsett.

  • 16 april 2014

    01 – Jakten på guldet

    Inga kommentarer

    För att kunna genomföra denna bloggutmaning kommer jag behöva vara ganska personlig, för om jag inte är det så kommer inte det jag vill förmedla att kännas på riktigt. Att kämpa med saker är inte, och har aldrig varit, riktigt okej. Vi ska svara ”Jo, det är bara bra, själv då?” på frågan hur läget är. Vi ska Instagramma perfekta bilder på oss själva, de bakverk vi gjort (köpt?), de underbara stunder vi (alltid?) har. Men förr i världen, utan mobiltelefonen, var det samma sak. Vi höll skiten inom familjen och berättade utåt för alla hur bra vi har det.

    Tänk om vi en gång för alla skulle börja vara helt ärliga. Vad skulle hända då? Skulle vi alla slippa bära på bördor, hjälpa varandra mer och knyta starkare band till andra människor både inom och utom familjen? Eller skulle vi alla falla in under den fuktiga offerkoftans stickiga och lite obehagliga, men ack så trygga, tillvaro? Jag vet inte, jag har inget svar. Men det jag vet är att om du är för personlig så riskerar du att hamna på andras ”peka finger-lista”. Jag tar den risken under dessa 21 dagar.

    Men jag kom av mig från ämnet, för denna dag har vi viktiga saker att ta itu med. Vi ska finna vårt guldregn och vi ska ställa in siktet på några guldmedaljer. Vi börjar med guldmedaljerna, för när jag pratar medaljer symboliserar de våra mål i livet. Dessa mål är våra resultatmål, det är sådana som du kan mäta, väga eller på andra sätt vara helt hundra säker på att nu är målet uppnått, nu har jag fått min medalj! När jag gick i skolan var hela mitt liv uppslukat av resultatmål, eftersom resultat var det enda som räknades, och jag inkasserade mina guldmedaljer en efter en. Men det räckte aldrig, jag kunde hänga hur många medaljer som helst kring halsen men jag mådde inte bättre för det. Istället tog jag dessa guldmedaljer för att inte må dåligt. För om jag någon gång fick ett silver (VG) eller ett brons (G) så smärtade det något fruktansvärt i själen och jag var inte värd vatten i mina egna ögon. Det var sporre nog till att ta fler guld.

    Efter att jag hade tagit min första examen på högskolan så började jag läsa mental träning och helt plötsligt förflyttades fokus ifrån att prestera mest och bäst till att må så bra som möjligt. Hela min värld kastades omkull. Hur skulle jag kunna må bra trots att jag inte kunde uppnå guldmedaljen? Det fanns inte ens någon guldmedalj! Det var då jag började forma nya mål i mitt liv, mål som inte var mätbara, mål som symboliseras av guldregn. Livsmål.

    Mina livsmål är ofta diffusa. Det kan vara en känsla som jag vill ta bort eller känna oftare, det kan vara att tysta de malande tankarna i huvudet, det kan vara att göra gott för andra. Idag är mina livsmål mycket viktigare än resultatmålen för att de gör mig till en tryggare och bättre människa – varje dag. Resultatmålen däremot, för visst finns även sådana kvar, är roliga att kämpa emot med de har fått en annan prägel. Känslan vid god prestation är fortfarande kvar, tävlingsinstinkten kan ni aldrig skaka ur denna kropp, men idag är dessa mål sekundära vilket gör att jag inte dömer mig själv om jag inte lyckas fullt ut. Jag har idag förstått att en guldmedalj aldrig kan slå ut känslan av att stå i ett guldregn, kavla upp byxbenen, hoppa i guldpölarna och bara njuta av att bli indränkt i den underbara känslan av att ”Idag mår jag bra, och det är jag som har lyckats åstadkomma denna känsla!”.

    Hur ser det ut i ditt liv? Har du någon guldmedalj i sikte? Känner du ibland hur du står i detta guldregn och blir dyngsur och överlycklig?