Blogg

  • 18 maj 2014

    Om att lyfta varandra

    4 kommentarer

    Hur peppar vi varandra på bästa sätt?

    Genom en kommentar tillhörande mitt förra inlägg  så uppkom denna fråga. För visst är det svårt att veta hur vi ska peppa både oss själva och andra stundtals? Något som fungerade igår kanske inte alls fungerar idag och något som känns bra för en viss prestation kanske inte passar för en annan.

    Jag började fundera kring detta och fick fram att ordet ”pepp” egentligen är väldigt missvisande. Pepp för mig blir gärna glada tillrop, applåder, ett verbaliserat kom igen nu-korståg med intensiv framtoning. För visst är det så vi gör när vi står bredvid skidspåret och ser åkarna svischa förbi, när vi står i klacken och ser hur en forward närmar sig motståndarmålet. Och på håll passar denna typ av pepp utmärkt. Men hur gör vi i ett lag eller i en familj där alla står oss nära?

    Mycket av den mentala träningen handlar om att läsa av vad som pågår bortom orden. Mycket av det vi känner verbaliseras aldrig, men är nog så viktigt att ta fasta på. Däremot så fungerar människor så att ju närmare vi står en person desto mer tar vi för givet att den personen ska förstå om oss. Vi pratar ibland inte mer med våra närstående än vad vi gör med läktarklacken om hur vi känner, ändå förväntar vi oss mer förståelse från de nära och kära. Så för att pepp ska landa rätt behöver vi först och främst ställa frågor.

    Att ta reda på vad som finns inuti just idag eller just inför denna specifika prestation. För genom att få fatt i känslan kan vi också använda vårt pepp på bästa sätt. Men sen var det ju det här med ordet ”pepp” som kanske hellre ska bytas ut till stöd eller uppbackning när vi vill nå någon som står oss nära. Pepp kan för mig vara en blick som säger ”jag tror på dig”, en hand på ryggen som säger ”du är trygg, det här ordnar sig”, en tumme upp och ett stort leende som säger ”du är grym, det här tar du”, en mening av bekräftande ”det du gör nu är otroligt starkt, jag förstår om du känner dig nervös”, en kram som får pressen inifrån att lägga sig lite.

    Det finns så många olika sätt att nå varandra och peppa varandra och om du själv känner att ditt lag eller din familj inte alltid peppar dig på det sätt du vill, fundera då på om du har varit riktigt tydlig med vad du har för behov. Vi måste alla hjälpas åt för att stärka våra lag och våra familjer, vi behöver föra en ständig dialog för börjar vi ta saker för givna så blir det oftast mer fel än rätt.

    Och samtidigt, det är alltid bättre att peppa på något sätt än att vara rädd för att peppa alls. Det är klart att vi ska lyfta varandra, för lyfter du mig så lyfter jag dig och det är så mycket roligare och tryggare än att streta på egen hand.

  • 16 maj 2014

    Mästarnas mentala tränare

    3 kommentarer

    Den mentala tränaren i mig jublade mig igenom halva Mästarnas Mästare denna säsong. För direkt när Thomas Ravelli äntrade huset så blev det en skillnad i stämning. Lagandan fördjupades i takt med att hejarropen ökade. Helt plötsligt hade aktiviteterna gått ifrån blodigt allvar till lekfullt jäklar anamma. Självklart var det fortfarande en tävling. Men att se hur tävling och tävling inte behöver se ut på samma sätt var uppfriskande.

    Nu ska jag inte rita gloria över Ravelli och påstå att han alltid varit på det här viset. Han skrek på sin fotbollskollega så håret fladdrade och han har visat upp ett minst sagt hetsigt temperament på fotbollsmatcherna. Men när Tommy Söderberg och Ravelli satt och pratade under ett av programmen så frågade Thomas Tommy om inte han kunde känna segerns sötma när han tänker tillbaka på en stor seger. Men Tommy hävdade att så inte var fallet, han hade till och med tänkt ”Kom ihåg den här känslan nu!” när han väl stod där med bucklan. Men ändå, den försvann..

    Kanske är det detta som gör att mitt fokus ligger på att skapa en känsla av att nuet är viktigt. En känsla av engagemang och att det är lagets totala glädje under hela processen som är det viktiga. Inte enbart den lycka de känner när de vinner. För blir allt bara prestation och inget mer, så anser jag att mitt jobb inte är något värt. Vinna, det kan laget eller personen givetvis göra även om jag inte finns med i bilden. Men att känna gemenskap, ta sig igenom tuffa tider, skador, avhopp och inhopp – det är en annan sak. Att kunna ladda om när de förra fyra matcherna har gått åt skogen, att pussla ihop livet så att träningen tar plats men inte all plats, att känna efter och njuta – det är mycket svårare utan en MT. Och fångar du detta, är det samtidigt mycket lättare att vinna.

    Jag hävdar att Ravelli blev en indirekt mental tränare för laget. Vissa har invändningar som ”Han psykade dem!”, men jag tror inte att det handlar om psykning, jag tror att det handlade om en ren och skär vilja att göra laget gott istället för att göra sig själv gott. För Ravelli har förstått att det ena ger det andra.
    Andra hävdar att han inte hade tillräcklig vinnarinstinkt. Vad är då vinnarinstinkt? Behöver en alltid gå över lik för att vilja vinna? Behöver en bli tjurig och grinig när en förlorar, kasta saker i backen och inte vilja ta en intervju? Är det det enda sättet att känna kämparglöd? Jag tror inte det. Jag tror att om du tävlar individuellt och har förstått att du inte kan påverka andra än dig själv så tar det otroligt mycket mer energi att gå runt och vara tjurig och/eller lägga energi på att oroa sig om du ska vinna eller inte. Istället för att skapa ett lugn inom dig själv i som uppkommer i samma stund som du önskar andra lycka. Kroppen och hjärnan är ett team, är coachen (hjärnan) lugn så är laget (kroppen) lugnt.

    Och vad är en vinst? Jag har aldrig hört någon få så många goda ord sagda till sig som Ravelli fick under denna säsong ”givmild” ”alltid generös” ”som en pappa för oss” ”tar hand om oss” ”fick oss andra att skratta”. Jag tror att bucklan är fantastisk att vinna – för såklart har Ravelli en vinnarskalle kvar inom sig. Men den största vinsten tror jag är alla de andra deltagarnas, och många tv-tittares, hjärtan.

  • 11 maj 2014

    Guide till föredragshållaren (del 2)

    1 kommentar

    I denna guide fokuserar jag mer på själva framförandet av föredraget än skrivandet av detsamma. Jag ska här ge er en handfull av mina bästa tips för hur du kan briljera på en scen nära dig.

    Mina tips till föredragshållaren:

    1) Ta genast över scenen och stå aldrig bakom någonting. Gå längst fram på scenen, eller så nära dina åhörare som möjligt, innan du börjar och det är här du hälsar alla välkomna. Står det ett bord eller liknande i vägen – ta bort det. Inget får finnas emellan dig och deltagarna.

    2) Använd hela vingbredden. Se till att du både använder rummet och hela din kropp under tiden du pratar. Du kan göra dina ord intressanta, men dina ord kan aldrig göra dig intressant. Du behöver leverera ett levande budskap.

    3) Ta alltid med övningar som dina åhörare får fundera på. Ju mer aktiv grupp du har framför dig, oavsett antal, desto mer kommer de minnas dig och ditt föredrag och desto bättre kommer de att tycka att det var. Se till att vara så rolig/inspirerande/energisk att du inte ger utrymme för dagdrömmeri.

    4) Ta alla frågor på allvar. Direkt. För om du säger ”Jag kommer till det sen” eller ”Bra fråga, men jag väntar lite med den” så kommer du inte att få några fler frågor. Du ska kunna ditt material så pass bra att du kan mixa om ordningen lite utan att det stör.

    5) Se till att ditt föredrag är 100 % genomförbart även utan power point! Själv avskyr jag PP-presentationer. De är ofta vansinnigt tråkiga och människor gömmer dig bakom dessa verktyg för de tror att de talar åt dem. Det gör de inte! Istället lämnar de massa frågetecken och det vi tycker knyts ihop så bra i texten på bilden, det läser inte hälften av deltagarna. Se till att du alltid kan genomföra ditt föredrag utan teknisk apparatur. Sen kan du efter det se var någonstans i texten som en PP-bild skulle kunna förstärka ditt budskap.

    6) Vi har inte en publik framför oss. Vi har deltagare. Alla i rummet ska känna sig sedda och alla i rummet ska uppleva att de blev talade till. En publik tittar på en teater eller en bio och är passiv. Sträva alltid efter att skapa en aktiv deltagargrupp oavsett antal.

    Jag säger inte att det är lätt, men det är fruktansvärt roligt när det väl sitter. Och kom ihåg, det finns hjälp att få för dem som vill bli ännu bättre föreläsare, ingen behöver uppfinna hjulet på nytt. Är du redan nu sugen på att lära dig mer om att uppnå så kallad Stage Effect så kan du till exempel ladda ner ett exemplar av Eric Edmeades e-bok här.

    Våga ta ut svängarna, gör vår värld ännu lite roligare och mer intressant. Stort lycka till med Era föredrag!

  • 09 maj 2014

    Guide till föredragshållaren (del 1)

    8 kommentarer

    Jag älskar att föreläsa. Det är fantastiskt roligt att få möta deltagarna och skapa en dialog trots att orden mest kommer ifrån mig. Att föreläsa är att få chans att möta så många personer som möjligt under en kort tid och veta att jag lämnar dem med tankefrön och övningar som de kan använda sig av – om de vill. Att föreläsa är att ta ansvar för gruppens välmående, för att sedan lämna över ansvaret till dem. Nu är det upp till er att förvalta.

    Jag har föreläst sedan 14 års ålder på grund av att jag under ett högskoledisco fick tinnitus – kroniskt öronsus. Självklart sker det inte per automatik att du blir föreläsare så fort du får tinnitus (det skulle nog många människor tycka vara jobbigare än själva ljudet), men jag kände att för att få detta envetna ljud att bli det minsta meningsfullt för mig så behöver jag göra något. Så jag startade en hemsida, fick kontakt med en mängd rädda och ledsna ungdomar och insåg att här finns det ett behov. Så med hjälp av mina fantastiska föräldrar som skjutsade mig land och rike kring så har jag föreläst på en mängd skolor och föreningar och faktiskt även fått föreläsa för professorer på Karolinska Institutet. Det var oerhört nervöst och intressant.

    Idag föreläser jag inte om tinnitus längre, om inte någon väldigt gärna vill det förstås, utan idag är det olika aspekter av den mentala träningen som hägrar. Syftet med mina föreläsningar är att du ska kunna prestera lika mycket, eller mer, men med mindre energiåtgång och större välmående. Det kan låta utopiskt, men det går – jag har själv provat.

    Så, jag skriver en hel del föreläsningar. Jag gillar att den målgrupp jag riktar mig till känner att detta är till för just dem. De ska känna sig värdefulla, för visst känner vi oss alldeles för sällan så värdefulla som vi faktiskt är?

    Och eftersom det är fredag så kommer jag givetvis att bjussa på några av mina tips för att skriva en riktigt bra föreläsning:

    1) Var först och främst säker på vilka du riktar dig till, vilken som är din målgrupp.

    2) Välj ut en person inom denna målgrupp som du känner personligen och under tiden du skriver föreläsningen så kollar du mentalt av hur denna person skulle reagera. Ju mer väl du känner personen desto bättre. Låt den bli din korrekturläsare utan att veta om det. Hör personens röst när den ställer frågor om din text, när det funderar hur det ena kunde hänga ihop med det andra. Det är svårt att gissa vad ”en hel massa” tycker, men en persons åsikter och tankar har vi bättre koll på.

    3) Jag brukar ofta få en titel i huvudet som jag direkt vill spåna vidare på och gärna knyta allt innehåll till. Detta kan vara farligt. Vänta med titeln till sist helst,  för annars kan saker väljas bort eller läggas till för titeln skull istället för den röda trådens skull.

    4) Från det övergripande ämne som jag ska föreläsa om väljer jag ut 3-4 ord eller korta meningar som jag vill att all text ska figurera kring. Sen kan jag tillåta mig att spåna fritt inom dessa ramar och ändå se till att jag knyter ihop säcken på slutet.

    5) Skrivandet är en process som tar tid, men när jag känner att jag har fastnat lite för länge så reser jag mig upp, ser till att texten på skärmen är inom läsavstånd och sen börjar jag hålla föreläsningen. Jag läser först innantill men sen släpper jag blicken från skärmen och försöker förmedla det jag vill till de tänkta personerna framför mig utan stöd. Detta gör att jag då och då börjar förklara något nytt, snöar in extra länge på något, stammar en stund innan jag hittar en ny tråd och vips så dyker nya vägar upp i huvudet. Se till att röra dig samtidigt och ”lek” föreläsningstillfälle för att göra det äkta. Hjärnan börjar dansa i helt andra steg än du kunde tänka ut framför datorskärmen så häng på i dansen och se vart den leder.

    Jag hoppas att mina förslag har hjälpt dig på vägen emot en ny inspirerande föreläsning för dina åhörare. I nästa inlägg berättar jag om min syn på själva framförandet och ger dig några välsmakande tips på hur du blir en föredragshållare att minnas.