Blogg

  • 13 november 2017

    Hjärnvilja växer!

    Inga kommentarer

    Denna höst har gått i väntans tider. Det började redan i våras med ett möte som utvecklades mer intensivt efter sommaren och har nu utmynnat i ett nytt och spännande samarbete. Hjärnvilja har gått från en till två, vi är nu ett team på riktigt och ingen är gladare än jag att det är just Caroline som är min nya företagshälft.

    Caroline har samma mentala träningsutbildning som jag och samma värderingar. I övrigt är vi olika som personer och kompletterar varandra till fullo. Caroline är den lugna, trygga och stabila personen som har mindfulness som sitt andra namn och jag, ja ni vet, jag är lite mer högt och lågt.

     

    Hjärnvilja

    Föreläsning med Caroline Bergsten, Hjärnvilja

    Vi kommer att ha olika delar som vi driver i företaget. Caroline tar bland annat hand om mindfulness, stresshantering och samtal i personlig utveckling. Jag driver organisations- och ledarskapsutveckling samt prestationsbaserad mental träning. Tillsammans håller vi utbildningar och kurser som innehåller det bästa av båda våra delar. Det är helt enkelt ett dream team som bara väntar på att få släppa datumen för vår första gemensamma utbildning.

    Go for gold,

    Maria & Caroline

  • 07 april 2017

    Talangbegreppet

    Inga kommentarer

    Kommunikation är svårt, det vet nästan alla som någon gång har försökt göra sig förstådd och interagera med en annan människa. Tolkningar, egna erfarenheter, begrepps betydelse – det är så mycket som kan göra att det jag säger och det du hör är två skilda saker.

    Kommunikation anser jag är fantastiskt intressant och det ligger till grund för så mycket annat att jag då och då kommer rikta blicken emot detta ämne och göra små djupdykningar. Just idag har begrepps betydelse och syftet med de ord vi väljer slagit an en sträng i mig som ligger och vibrerar så jag tar tillfället i akt att författa några rader kring detta.

    Var och varannan dag möts jag av begreppet ”talang”. Inte sällan är det unga människor som blir kallade talanger och framtidslöften och dessa lyfts fram på särskilda sätt. Media använder ordet flitigt och ”vanligt folk” likaså som vill beskriva en särskild prestation. I media hittar vi inte bara ordet talang utan även supertalang, extremtalang, talang utöver det vanliga.

    Varför är då detta något att orda om? Personer som gör bra prestationer är väl talanger, eller?

    En problematik som vi sällan tar upp med själva ordet talang är att det är svårt att definiera vad vi faktiskt menar när vi säger det. Ordet osar mystik och ger en antydan om att det är något alldeles extra med denna person, att talang är något förutbestämt, att personen ”besitter en gåva”, har en förmåga utöver det vanliga. Talang – nåt vi föds med, något som ingen kan förklara, det bara finns där.

    Eftersom vi inte riktigt har klart för oss vad vi menar när vi säger talang, mer än att många anser att det är något slags medfödd förmåga, så luras vi lätt att tro att vi kan finna dessa ”talanger” redan i ung ålder. Mitt område är sportens värld så jag tar exempel därifrån, även om vi självklart letar talanger även på andra områden i samhället. När vi på träning ser en person som är snabb, stark, har enkelt att förstå spelet, lär sig snabbt etc. så är det lätt att tänka ”vilken talang”. Dessa personer blir sedan premierade, får kanske spela mer, får mer uppmärksamhet från tränaren och lär sig därav ännu fortare. Den kanske även får chans att lära ut till andra jämnåriga vilket gör att kunskaperna befästs ytterligare.

    Är detta så farligt då? Är någon en talang så är det väl så. Varför behöver detta problematiseras?

    DN hade förra året en artikel om snedfördelningen inom fotbollen där följande siffror väckte mitt intresse över hur vi tänker kring talanger:

    Totalt superettan + allsvenskan herrar (födelsedatum i procent)
    Kvartal 1: 32% (157 spelare)
    Kvartal 2: 30% (147 spelare)
    Kvartal 3: 23% (114 spelare)
    Kvartal 4: 16% (78 spelare)

    62% av de som kommer till Superettan och Allsvenskan i fotboll är födda första delen av året. Endast 16% är födda de tre sista månaderna. Är det alltså så att vi har större chans att ”vara en talang” om vi föds tidigt på året?

    Här har vi kommit ner till den brännande punkten – vad är egentligen en talang?

    Är det en talang att vara född i januari? ”Nej” svarar de allra flesta. Ändå blir vi gång på gång lurade att tro att barn som är födda 11 månader före en jämnårig är en talang. Det finns flera anledningar till att en person är duktigare än en annan, men för barn och ungdomar är en stor anledning när på året personen är född. Det kan också ha att göra med social, kognitiv och emotionell utveckling, det kan ha att göra med att jag har ett storasyskon som spelar den sport jag själv intresserar mig av och får hjälp genom att härma en äldre. Det kan ha att göra med att jag utövar två eller fler sporter parallellt vilket gör att jag snabbar på motorisk förmåga.

    Problemet är inte att barnen är olika i sina förmågor, det är klart att barn måste få vara det. Problemet är att selekteringen börjar för tidigt. Några oktober- till decemberbarn droppar av från sporten redan i 7-10 års ålder för de känner att de aldrig kommer ikapp sina kompisar (se bild ovan från ”Idrottens Himmel & Helvete”). Senare sållas några fler bort för att det enbart är ”talangerna” som får åka på vissa läger, blir uttagna till viktiga matcher, blir intagna på akademier eller gymnasium etc. Många har säkert hört att Marcus Hellner blev nobbad av fyra skidgymnasier innan han blev antagen i Gällivare.

    Var Marcus en talang? Kanske.

    Spelar det någon roll? Egentligen inte.

    Det vi vet är att han blev en av världens bästa skidåkare. Det vi också vet är att det inte var tack vare det system vi idag har inom sporten, utan trots det. Det var definitivt inte tack vare att hans tränare/skola kallade hans jämnåriga för talanger och i och med det inte gav Marcus samma chanser.

    Talangbegreppet grumlar vårt sinne och gör ofta människor en otjänst mer än det gynnar dem. Självklart ska vi stötta och peppa ambitiösa individer, självklart ska vi ge konkret feedback på bra prestationer. Men lika självklart är det att vi ska behålla så många barn och ungdomar inom idrotten så länge som möjligt och ta fram varje individs bästa. Jag tror att vi förmodligen gör det sistnämnda sämre om vi använder oss av begrepp som indikerar att en person har en speciell förmåga i tidig ålder. Det kanske inte missgynnar den personen, men det blir tyvärr oerhört enkelt att då bortse från andra individer som inte besitter samma förmågor. Barnen och ungdomarna har sin takt när det gäller fysisk, social och kognitiv utveckling – den sker i den takt som den ska. Vi vuxna behöver bejaka den takten och ge alla lika mycket stöd och möjlighet att bli sitt allra bästa jag.

    Så, hur märker vi då att vi har lyckats med detta?

    Ett exempel är att siffror inom stora sporter som presenteras om några år ser ut ungefär såhär:

    Totalt superettan + allsvenskan herrar (födelsedatum i procent)
    Kvartal 1: 24%
    Kvartal 2: 27%
    Kvartal 3: 23%
    Kvartal 4: 26%

     

  • 25 augusti 2014

    Tro på dig själv!

    Inga kommentarer

    Det finns så mycket saker vi säger, men som vi inte alltid har klart för oss varför vi säger. ”Tro på dig själv” anser jag vara ett sådant. Om vi inte vet vad det faktiskt betyder att tro på sig själv så är det svårt att ta till sig detta budskap.

    Att säga till någon att den ska tro på sig själv är snällt och peppande, men kan även verka luddigt och svårköpt. Kanske för att det är svårt att se vad det innebär att tro på sig själv. Jag skulle säga att uttrycket innebär ”Se dig själv göra det” och ”det” kan i det här fallet vara precis vad du vill. Vinna guld, gå ner 10 kg i vikt, skapa en ny rutin, börja träna, sluta röka. Oavsett vad ditt ”det” är så behöver du se dig själv genomföra handlingen innan du sätter igång – det skapar nämligen förutsättningar för din kropp, hjärna och omgivning att hantera din tro på dig själv = ditt beslut.

    Innan du för din inre syn klarar av att se dig genomföra det du vill så kommer det vara otroligt svårt att lyckas. Vi behöver mobilisera kropp och hjärna för att få dem att arbeta för oss och inte emot oss och ett bra sätt att göra detta är just visualisering. Så länge du ”bara” vill något, men egentligen inte tror på att just DU kan genomföra det så kommer det att kännas väldigt tungt, svårt och förmodligen kommer du inte hela vägen fram till målet. Om du däremot kan se dig själv korsa mållinjen först, komma i de mindre jeansen eller sätta din fot på gymmet. Om du kan se dig själv utan cigaretter eller med guldet runt halsen. Om du kan se det och känna det, så kommer du också att kunna genomföra det.

    Sen finns det en till viktig aspekt: Omgivningen. För på vägen till seger är det skönt med andra runt omkring som peppar oss. Något som nyligen hände i min umgängeskrets är ett gott exempel på detta. Det är lätt att på söndag morgon återigen upprepa orden ”jag ska aldrig mer dricka”, för att nästa fredag och lördag vara där igen. Detta är mer regel än undantag och hur många tror egentligen på någon som säger ”jag ska aldrig mer dricka”? För några månader sedan sade en av mina vänner att hen numer inte skulle dricka alkohol. Skillnaden var att hen, efter många år av ”jag ska aldrig mer dricka-söndagar”, nu faktiskt kunde se sig själv genomföra detta. Se sig själv utan alkohol, se sig själv nykter i situationer där alkohol alltid förut fanns med i bilden. Att lita på hens beslut var inte svårt, ej heller att respektera det till fullo.

    Så nästa gång du vill något, nästa gång du slänger ur dig ett ”skulle vara schysst om en kunde…” – visualisera då dig själv göra just det. OM du lyckas se dig själv genomföra just detta, vad blev då känslan? Kändes det svårt och hopplöst? Kändes det häftigt och spännande? Känns det roligt och engagerande? Känn efter, för känns det mer plus än minus så har du en bra start. Känns det som att du redan är där, då är saken klar. Berätta sedan för dig själv och så många som möjligt vad du just har bestämt dig för. När du berättar för andra cementerar du beslutet i dig själv och arbetet blir så mycket lättare när du har support i din närhet.

    Om du verkligen vill uppnå något i ditt liv, se då till att din inre syn är snäll emot dig = att du tror på dig själv – då behöver du knappt ens kämpa, då är det bara att segla mot seger.

  • 08 juli 2014

    SM-guld

    Inga kommentarer

    Jag har ännu inte riktigt landat efter helgens SM-bravader i Borås. SM-veckan avslutades i söndags och då bjöd bland annat Sveriges truppgymnastelit på en härlig show i Boråshallen. Däribland fantastiska VGGF (Västerås/Gefle) som jag har haft förmånen att jobba mentalt med sedan i januari. Under detta halvår har gymnasterna utvecklats något enormt. Inte bara voltmässigt utan framförallt så har ett lugn och en trygghet lagt sig över truppen. De ser varandra, de hjälper varandra och de har lyckats med att få en slående samstämmighet i friståendet – trots att det är två olika lag som slagits ihop och de har endast tränat tillsammans en gång i veckan .

    Att sitta på läktaren och se deras prestationer är obeskrivligt. Trycket från VGGFs hejarklack var enormt, vilken kärlek som levereras till våra kära gymnaster och vise versa. På golvet är det kamp och fight, men samtidigt är där en enda stor familj där alla respekterar och bryr sig om varandra. Svårslaget. Jag kan verkligen förstå varför människor älskar truppgymnastik mer än nåt annat.

    Jag fick samtidigt möjlighet att avverka några fler minuter på mina ”15 minutes of fame”. SVT1 sände direkt ifrån Boråshallen och jag fick äran att stå i Kiss&Cry-corner och invänta poängen. Den enorma stoltheten när poängen levereras, glädjen i hur mycket laget har höjt sig sedan Svenska Cupen i maj. På knappt två månader har en stor utveckling skett och framförallt i friståendet synliggörs detta, samstämmigheten lyser igenom. För att inte tala om Emils trippel på tumbling som till och med chockade kommentatorerna. Vilken underbar avslutning på VGGFs tävling.

    Att ha kunnat bidra med lugn, glädje, energi och goda råd till detta härliga gäng betyder så otroligt mycket. Jag lär känna dem alla mer än de anar. Jag ser, jag skriver ner, jag vänder och vrider, jag testar övningar, jag pushar, jag noterar, jag läser av och till slut har jag målat en tavla av var och en av dem. En tavla som sedan kan utvecklas och skruvas till, kan stärkas upp och finslipas. Allt för att skapa en högpresterande välmående individ.

    Att nu behöva lämna detta lag känns tungt, det är baksidan med den mentala träningen. Som MT behöver jag hålla mig bakom, i periferin, hoppa in där det behövs, hjälpa till, stötta, se, älska dem alla för de underbara människor de är – för älskar jag dem inte så kan jag inte göra ett bra jobb. Sen är tävlingen slut, laget löses upp, det är över för denna gång.  Jag hänger kvar här en stund, låter mig själv glädjas och sörja färdigt. För att sedan finna nya projekt, med nya underbara människor och ett nytt mål, en ny klättring, ett nytt guld.

    VGGF – ni är fantastiska. Ni tog SM-guld. Ni vann vänner för livet. Ni är värda allt gott. Tack för att ni släppte in mig i ert underbara gäng. Jag glömmer er aldrig.

    Jag har bara ett sista tillägg:

    Always in life
    no matter what you’re aiming for
    no matter how hard it seems
    promise me one thing
    Go for GOLD!