16 maj 2014

Mästarnas mentala tränare

Mental träning
 
, , , , , , ,
 

Den mentala tränaren i mig jublade mig igenom halva Mästarnas Mästare denna säsong. För direkt när Thomas Ravelli äntrade huset så blev det en skillnad i stämning. Lagandan fördjupades i takt med att hejarropen ökade. Helt plötsligt hade aktiviteterna gått ifrån blodigt allvar till lekfullt jäklar anamma. Självklart var det fortfarande en tävling. Men att se hur tävling och tävling inte behöver se ut på samma sätt var uppfriskande.

Nu ska jag inte rita gloria över Ravelli och påstå att han alltid varit på det här viset. Han skrek på sin fotbollskollega så håret fladdrade och han har visat upp ett minst sagt hetsigt temperament på fotbollsmatcherna. Men när Tommy Söderberg och Ravelli satt och pratade under ett av programmen så frågade Thomas Tommy om inte han kunde känna segerns sötma när han tänker tillbaka på en stor seger. Men Tommy hävdade att så inte var fallet, han hade till och med tänkt ”Kom ihåg den här känslan nu!” när han väl stod där med bucklan. Men ändå, den försvann..

Kanske är det detta som gör att mitt fokus ligger på att skapa en känsla av att nuet är viktigt. En känsla av engagemang och att det är lagets totala glädje under hela processen som är det viktiga. Inte enbart den lycka de känner när de vinner. För blir allt bara prestation och inget mer, så anser jag att mitt jobb inte är något värt. Vinna, det kan laget eller personen givetvis göra även om jag inte finns med i bilden. Men att känna gemenskap, ta sig igenom tuffa tider, skador, avhopp och inhopp – det är en annan sak. Att kunna ladda om när de förra fyra matcherna har gått åt skogen, att pussla ihop livet så att träningen tar plats men inte all plats, att känna efter och njuta – det är mycket svårare utan en MT. Och fångar du detta, är det samtidigt mycket lättare att vinna.

Jag hävdar att Ravelli blev en indirekt mental tränare för laget. Vissa har invändningar som ”Han psykade dem!”, men jag tror inte att det handlar om psykning, jag tror att det handlade om en ren och skär vilja att göra laget gott istället för att göra sig själv gott. För Ravelli har förstått att det ena ger det andra.
Andra hävdar att han inte hade tillräcklig vinnarinstinkt. Vad är då vinnarinstinkt? Behöver en alltid gå över lik för att vilja vinna? Behöver en bli tjurig och grinig när en förlorar, kasta saker i backen och inte vilja ta en intervju? Är det det enda sättet att känna kämparglöd? Jag tror inte det. Jag tror att om du tävlar individuellt och har förstått att du inte kan påverka andra än dig själv så tar det otroligt mycket mer energi att gå runt och vara tjurig och/eller lägga energi på att oroa sig om du ska vinna eller inte. Istället för att skapa ett lugn inom dig själv i som uppkommer i samma stund som du önskar andra lycka. Kroppen och hjärnan är ett team, är coachen (hjärnan) lugn så är laget (kroppen) lugnt.

Och vad är en vinst? Jag har aldrig hört någon få så många goda ord sagda till sig som Ravelli fick under denna säsong ”givmild” ”alltid generös” ”som en pappa för oss” ”tar hand om oss” ”fick oss andra att skratta”. Jag tror att bucklan är fantastisk att vinna – för såklart har Ravelli en vinnarskalle kvar inom sig. Men den största vinsten tror jag är alla de andra deltagarnas, och många tv-tittares, hjärtan.

  • Intressant med vad som peppar och gör det roligt att ta i lite extra. Vi diskuterar en del hemma kring våra barn som kan bli peppade av att bli påhejade men det kan också fungera som ett totalt stopp, ungen bara vägrar röra sig ett enda steg framåt om vi står och tjoar. Känner igen lite av det där hos mig själv, det är inte alltid lätt att hålla balansen. Kanske kan det handla om rädsla för höga förväntningar från omgivningen.

    • Det är absolut en svår balansgång, men det finns så mycket mer inom ”pepp” än glada tillrop. Vi kan peppa genom en blick, genom en gest, genom att känna att ”vi alla är på samma nivå”, genom att kramas. Det gäller att läsa av stunden. Är pressen inifrån hög så behöver vi kanske kramen eller ”jag tror på dig-blicken”. Om vi känner oss låga så kanske vi behöver tjoho-ropen och applåderna. Supersvårt, men kanske lite enklare när ordet ”pepp” bräddas? Det här får bli ett nytt inlägg inom kort! 🙂

  • Pingback: Om att lyfta varandra | Hjärnvilja

Kommentera